LUDVIG NORDSTRÖM våra dar mer än indirekt. Bevis: kyrkan sammanhölls fr.o.m. Luther icke av Kristus utan just av samvetet (la raison, säger Breton); och samvetet har därmed tagit chefens plats, alla ha blivit skapare, och skapandet och dess lycka har sammanhållit och sammansmält individerna. Det heroiska i våra dar är att höja sig till allt mer sublimerad libido, därmed får forskandet i det undermedvetna en princip, som är ökandet av det medvetna med i proportion därtill ökad kreations-kraft. Freud jrigör oss från det sexuella, genom att uppvisa det som en gång en tids enda skapelse-akt. Han visar, att skapandet är det, som genomgår mänsklighetens historia, det är dess gudomliga kärna, i denna skapar-lust är den ett jag, en person under tillblivelse. Han och Bergson peka därför båda på det gudomliga i oss och peka på ett mål, som vi icke finalistiskt kunna definiera men som ”homo faber” (B’s namn på människan i motsättning till ”homo sapiens”, ”humanismens” sterila typ) kan ana i arbetet, i producerandet, i skapandet. Jag har dragit ut konsekvenserna, ni känner dem, det är totalismen. Jag rör mig inte bara med större grupper än familjen. Individen är redan en grupp för mig, men jag har i ”Världsstaden”, av metodologiska skäl, rört mig med tre huvudgrupper och deras inbördes förskjutning: familjen, staten och kyrkan, resp.: känslan, intelligensen och intuitionen. Alla dessa äro faser av individens andliga historia. Vi ha i våra dar kommit så långt, att vi med en Freud börja övervinna familjen, med en Bergson staten och kunna vänta oss uppnåendet av en ny värklig Kyrka eller ett mänsklighetens j ag-medvetande. § 5. Ungdomen nu. Ni nämnde Pär Lagerkvist. Han tillhör de unga i världen, som reagerat mot naturpro 432 dukt-åskådningen. Men han har ännu inte framträdt som klart utformad andlig typ. Han har stannat i det undermedvetnas protest mot den döda intellektualismen. Jag hoppas, han skall gå vidare. Han är ett värde, som icke får gå förloradt. Lyrismen är hans fara. Och vad er beträffar, som äro unga i dessa dagar, vad jag avundas er! Vilken underbar, ny värld, som utbreder sig för er. Ni ha sluppit den tryckande, hemska helvetes-stäm-ningen före kriget, kampen för inre klarhet under kriget, känslan av trötthet och överansträngning efter kriget. Ni är i sanning kallade att börja skapa en ny värld, genom att dyka djupt i människo-forskning, och genom skapandet av alldeles nya människo-bilder. Jag gläder mig, mer än ni kan ana, att få vara med och diskutera sakerna med er, men jag är ingen ledare. Jag kommer att gå för mig själv, hädanefter som hittills. Minns bara, att den generation av författare, jag tillhör, den som havt den otacksamma uppgiften att bryta med 90-talet, nationalismens och individualismens grupp, som överallt förberedde, genom sin egocentricitet, världskriget, minns bara, att den generationen brutit väg för er, så att ni kan komma att få fri horisont. Vi ha fört litteraturen fram till människan, här i Sverge, som ingen litterär generation före oss. Nu ska ni ta itu med hennes stora, underbara problem, som är tidens problem för hela världen. Jag är lycklig, då jag genom ert allvarliga och värkligt intelligenta brev fått tillfälle konstatera, att ni i Uppsala äro inne på den vägen, och jag vill sluta med att säga, att när-hälst ni vill söka kontakt med mig för gemensamma undersökningar av problemet, skall jag med utsträckt hand ta emot er och söka bidra i mån av förmåga, hälsa och kraft. Er Ludvig Nordström. Hälsa kand. Björk, att jag beklagar, att jag ej fick resonera med honom, då jag fann hans