BREV TILL EN UNG STUDENT inlägg vara det enda av en modärn människa. Men jag orkade inte mer, efter allt pratande, och en ansträngande bilfärd upp, då jag måste delta i styrandet (som utkik) av bilen. Och så denna rökiga lokal, där man kvävs! 2. Djursholm d. 11:111:26. Bäste kandidat Ahlenius, Tack för brevet. Här kommentar i korthet. § 1. Spinozismen hos Goethe förefaller mig, trots allt, sekundär, i jämförelse med det, som hos honom är det bärande: hans gripenhet inför just den naturvetenskapliga livssyn, som under hans tid börjar bryta fram. Hans passionerade inträsse för naturstudiet motsvarar det likartade inträsset hos Balzac för Buffon, Cuvier och Geoffroy S:t Hilaire och hos Zola för Claude Bernard och dennes ”Introduction å 1’étude de la médicine expérimentale” (icke för Darwin). Romantiken är ett enda stort experimenterande, börjande med lösgörandet och därmed förstorandet av individen (som i ett mikroskop), slutande i våra dar med individens upplösning eller som en förf, i senaste numret av ”Les Nouvelles littéraires” uttrycker sig: ”depuis Flaubert et Proust Tabsolu du moi’ a fait faillite”. Ser man saken så, får man lättare enheten klar mellan Goethe och Zola. § 2. Romantikens utveckling. Romantiken experimenterade med individen, och naturvetenskapen ger den småningom sin metod, som utträngde ”fantasien”. Fantasien gjorde allt till ande, natur-vetenskapen allt till materia. Men anden var det subjektiva, materien det objektiva. När nu, genom den modärnaste forskningen (Einstein m.fl.) allt fastslagits som materia, så har naturvetenskapen lyckats presentera världsalltet som ett. Där ligger punctum saliens. Ty om man kallar denna enhet för andlig eller materiell, är hädanefter likgiltigt. Huvudsaken är, att allt lyder ofrånkomliga lagar, alltså även min ”själ”. Därmed är det subjektiva borta. Varav följer, att vad jag än tänker, känner, vill, så har det objektiv existens och objektivt ”värde”. Därmed faller gränsen mellan natur- och ande-vetenskap, vilket innebär i praktiken, som jag formulerat saken i ”Världsstaden”: ”först genom medvetandet om ett likjormigt materiellt världsallt hade medvetandet om ett andligt samtidigt världsallt, d.v.s. Gud, blivit möjligt”-------”skillnaden mellan naturlagar och andelagar hade fallit, så att de andliga lagarna i sig uppsugit naturlagarna vilka därmed icke längre framträtt som tvångs-sym-boler utan som frihetssymboler”. Detta innebär: de två konstitutiva momenten i romantiken, rent intellektuellt, 1) individen 2) den experimentella synen = vetenskapen. Men därtill kommer ett tredje moment: en ny livskänsla, totalitets-känslan (som ej är panteism, ty panteism är uppfattningen av en gemensam ande instucken överallt i materien, medan totalitets-känslan är känsla av alltet som ett, antingen som rumlighet = materia eller som tidlighet (samtidighet, ev. tidighet) — ande. Vad som på 100—150 år händt är: att de två intellektuella konstituanterna, individerna och experiment-synen (analysen) fyllt sin roll, nått till resultat, nämligen en syntetisk livs- och världssyn, som innebär det = (vad jag kallade sammanblandningen hos Goncourtarna; den var ofrånkomlig)- 3 BLM 1953 VI 433