LUDVIG NORDSTRÖM ”vetenskapliga” beviset för totalitets-känslans riktighet. Därmed blir denna känsla vad som är kvar av romantiken som dess arbets-resultat. Individ och naiur-vetenskap försvinna. Totalitet och vetenskap (icke längre delad i natur-och ande-) stå kvar. Därför kalla 1800-tals-analytici Einstein felaktigt för ”subjektiv”! Han räknar ut. Han analyserar inte fram. Han är den nya veten-skaps-typen. Densamma går igen i Bergson och Freud och Marx. Av det sagda framgår, att ni uppfattat utvecklingen orätt, då ni säger, att för de mo-därna är ”naturen obesjälad, människan djupt besj älad”. Det finns ingen sådan distinktion som natur och människa, därför att begreppen ande och materia försvunnit i tänkandet (fast vi tyvärr använda dem i språket, för att hjälpa oss fram och inte bli alldeles obegripna av ”vanliga” människor). Detta är, vad jag menar med: är. Livet, universum är ett jaktum. Ett existerande objekt. § 3. Intuitionen. Den är denna livs- och världsuppfattning. Därbredvid är den en teori, en skola inom filosofien. Men den bryr jag mig inte om i vårt resonemang. Jag vill rikta er in på: intuition som sätt att existera, att leva, att handla objektivt. Antingen har man det eller har man det icke. Man kan inte resonera sig till det. Det innebär nämligen tankens, den individuella tankens underordnande under det objektiva skeendet. Därför säger jag i ”Världsstaden”: ”Kunskap om världsallts-skeendet hade berott på det maskinella ögat, teleskopet, mikroskopet, kameran, spektroskopet, vilka lärt det till rums-åskådning begränsade muskulära ögat iidsåskådningen eller intuitionen, vars väsen väckt så mycken strid vid inbrottet av 20 :e seklet.” Blancks ord (som voro högst intressanta i hans mun. När fälldes de?) ange just det subjektivas upplösning under ”inträngandet” i, som man förr sade, det gradvisa överblickandet, som vi säga nu, av ett ämne, där dess helhet och enhet framträder i sin egen objektivt ofrånkomliga existens och rörelse. Och lägg märke till, att denna form av intuition som sätt att vara, i liv och arbete, är, vad som just karaktäriserar vår tid. Den bärs av intuition. De rent ”fysiskt” levande förnimma den i — dansen! D.v.s. rytmen, rörelsen, likformigheten. Därav jazzen, som stryker melodien (det individuella) och bara behåller rytmen (det totala). Jazzen visar mig klarare än alla professorer i världen, att vi hålla på att skapa ett nytt kosmos. Vi börja från början. Så började f.ö. också fr. revolutionens värld. Allt nytt börjar med en ny rörelse. Valsen var individualismens rörelse. Då var allt melodi! § 5. Freud och Platon. Likheten är ofrånkomlig. För P. var det visserligen præ-existensen skild genom ett gap, över vilket blott döden ledde tillbaka. För Freud är det samma præ-existens, men som vi nu finna (tack vare totalitets-känslans seger i världen) uppbevarad i oss, i vår kropp, vår själ, emedan allt är i mig! § 6. U ngdomen. Nej, det hemska var just, att vi inte hade fast mark under fotterna och för var dag sågo, att vi svindlade mot ett slut, utan att någon kunde ana sig till, vad som sedan skulle bli. Nu! Nu är det en början! Det är en lättnad att leva, låt vara att det inte är någon lek. Men det upprepar jag: det stöd, den hjälp, jag eventuellt kan ge, den ger jag av fullt hj ärta. 434