MAURITZ EDSTRÖM IVAR LO-JOHANSSONS SAMHÄLLS- KRITIK Anteckningar om den femte bonden I En utom-konstnärlig tendens skämmer inte konstverket men konsten kan vinna i angelägenhet genom att ha även ett ”ärende”. Så kunde man med ledning av Ivar Lo-Johanssons programskrifter sammanfatta hans syn på problemet om dikten och dess sociala funktion. När han oupphörligen hävdat litteraturens sociala ”uppgift” har han också arbetat med en bestämd förutsättning: att det verkligen gäller litteratur med självständigt värde som konst. ”Ettdera har samhällsromanerna vetat för litet om samhället eller också har de varit för dåliga som romaner”, har han en gång summerat kritiken av den diktart han själv skänkt sin entusiasm. Skönlitteraturen bör helst vara så ”att riksdan tror på den”. Denna stränga formulering innebär inte bara kravet på litteraturen att den skall vara objektiv och exakt som ett lagförslag (för det är väl sådant som riksdan tror på?). I än högre grad uttrycker den Ivar Lo-Johanssons optimistiska tro på diktens möjligheter att samtidigt forma en egen värld och omgestalta den yttre verkligheten, både vara dikt och samhällsverktyg. Några rader ur essän ”En ny proletärdikt” (BLM 12/48) dokumenterar med all tydlighet denna hans tanke om författaren-konstnären som en kulturens förridare och den mänskliga gemenskapens förvandlare: ”Litteraturen avser, och bör nog också avse, tidens strid. Om den räknar med att dess sanningar ska bli eviga, är det inte riktigt välbetänkt. I så fall betyder det att de missförhållanden den angripit kvarstår. Då betyder det helt enkelt att den har misslyckats.” Om hur självklar hans underförstådda förutsättning varit även när han som hårdast kämpat för den samhällsinventerande prosan påminner ytterligare några rader i den nämnda essän. Samtidigt utgör de ett svar (onekligen givet i självförsvar) på alla de invändningar, som gjorts och utan svårigheter kan göras mot hans resonemang om dikten och den ickekonstnärliga tendensen. Ivar Lo-Johansson riposterar: ”Den såkallade sociala diktningen borde, en dag när solen skiner och vi får tid på oss, bedömas enbart ur konstnärlig synpunkt, inte som nu sker nästan enbart ur tendenssynpunkt. Vi skulle då till vår överraskning finna att många böcker, som vi förut bara läst som framstående tendensböcker, visade sig vara stora konstverk. Det är innehållet som gjort oss blinda för formen, inte tvärtom, som det brukar vara.” Anmärkningen är befogad, även om några av hans egna verk. Utan att ha kommit till i gråväder skall emellertid också dessa anteckningar lämna den konstnärliga värderingen åsido — för tendensens skull och för att följa några idélinjer i hans samhällskritik. II Ivar Lo-Johanssons eget utgångsläge som samhällskritiker och samhällsförb ättrare har 436