IVAR LO-JOHANSSONS SAMHÄLLSKRITIK varit den egendomslöse proletärens, som står i beroende till dem som äger eller förvaltar materiella värden. Denna situation upplevde han i en mycket pregnant form — som barn av statarstugorna. Statarklassen var inte bara egendomslös. Den var ett feodalt restfenomen försänkt i ett elände, som fördröjde befrielsen jämfört med andra arbetargrupper. Sin frihet kunde statarna utnyttja då de sista veckan i oktober fick plocka pinalerna på hästlasset och fara till nästa godsherre. Denna teoretiska frihet gentemot oftast högaristokratiska arbetsgivare fick de demonstrera en dag på året: de 364 andra dagarna var de i realiteten kedjade vid sin tillvaro, beroende av naturaförmånerna. Att skildra detta folk, dess materiella och andliga livsvillkor blev för Ivar Lo-Johansson den första stora nödvändiga samhällskritiken. Han steg samtidigt fram som mogen konstnär och medveten social förbättrare — i den första statarskildringen, ”Godnatt, jord”. Där möttes ärendet och berättarlusten, dikten och tendensen på samma plan. Redan det att fästa uppmärksamheten på statarnas och statsystemets existens utgjorde en polemisk åtgärd mot den sociala gemenskap, som tillät sådant inom sina gränser. Men statarskildringarna hade också en riktpunkt inåt. De skulle väcka statarna själva till medvetenhet och handling. ”För första gången på hösten tände statarna sina lampor. När de gjort det, såg de bättre hur mörkt det var”, heter det en gång i ”Godnatt, jord”. Det är en fin illustration av Ivar Lo-Johanssons strävan. Han ville tända ett ljus, så att statarna skulle kunna se hur stor deras förnedring och elände varit. Ganska naturligt utsträcktes samhörighetskänslan med statarna till att gälla en solidaritet med hela arbetarklassen. I sin ungdom gästspelade Ivar Lo-Johansson inom en syn-dikalistisk organisation men förlorade sitt arbete vid en påflugen strejk. Därmed hade den första kollektivismen ”förkylt sig i draget från anarkosyndikalismens ensliga nyckelhål”. Men denna episod kunde inte vända på en hel per- sonlighetsinriktning. Titeln ”proletärförfattare” var egentligen bättre tillämplig på honom än på någon av de 30-talskolleger, med vilka han fick dela benämningen. Och med uppriktig rättframhet axlade han den; ty för honom var just arbetarna och deras miljöer något oupptäckt, en värld av liv, som samhällsgemenskapen som helhet måste komma närmare för att inte stympa sig själv. ”Från en arbetarmiljö, från ett arbetarkollektiv går ut psykologiska impulser, en ny syn på människan, latenta konstnärliga krafter, som tillsammans bildar något alldeles nytt för ett litterärt verk vars författare förstått vad det är frågan om. Den proletära miljön är fortfarande i stort sett oupptäckt. Det finns miljoner proletärer men få författare som vet om att de finns”, har han en gång sagt. Här är värt att lägga märke till den dubbla motiveringen för kollektiv- och samhällsskildringen. Dels den socialpsykologiska: samhällsgemenskapen berikas då den upptäcker sin egen inre variation. Dels den litterära: en ny miljö med nya människor, tankar och sätt att känna medför ett konstnärligt tillflöde, som dikten endast kan få på detta sätt. Betraktade var för sig kan hans många inlägg i samhällsdebatten sedan 30-talets början, både i romanerna och stridsskrifterna, se ut som plötsliga, temperamentsfulla reaktioner från en alltid impulsiv och stridslysten penna. Så har de måhända också kommit till. Men sedda i ett sammanhang skall de visa sig ha en mycket enhetlig bakgrund — i en värdering av gemenskapen och samarbetet som något fullständigt primärt för människan. Denna dominerande gemenskapsdröm hos Ivar Lo-Johansson är inte bara insikt om — i synnerhet det moderna — samhällets invecklade nät av beroenden. Det är något mer än teoretisk sociologi. Hans starka betoning av gruppens samhörighet, klassbundenheten och människan som miljövarelse har främst sin djupa förbindelse med hans egen dubbla bundenhet i hat och kärlek till barndomsmiljön. Kampen för statarna var objektiveringen av 437