KOMMENTARER OCH NOTISER Konsten att översätta Vi är alla beroende av översättarna. Ingen litteratur, hur rik och frodig den för tillfället må vara, kan klara sig utan impulser utifrån och det finns alltid böcker man vill läsa som är skrivna på språk man inte kan eller inte behärskar tillräckligt. Översättarna är oumbärliga för litteraturen, men många tänker just aldrig på deras existens. Recensenter har sällan plats till mer än en mening om att översättningen verkar vara bra eller till några förkrossande exempel på grodor. Bland de få kritiker som ägnat själva översättningarna större intresse var Thorsten Jonsson den främste. Man kunde ha annan mening än han och finna honom alltför sträng ibland, men eftersom han själv var en av våra skickligaste och mest samvetsgranna tolkare kunde han ha rätt att yttra sig som han gjorde och säkert var hans verksamhet till nytta. Genomsnittskvaliteten på översättningar till svenska har oavbrutet stigit under de sista tre decennierna. Ännu en bit in på seklet lämnades översättningsuppdrag gärna bort till vittra damer bland förläggarens bekanta, som varit i utländsk pension i sin ungdom, eller till författare utan andra kvalifikationer än behovet att tjäna en slant. Nu har vi en inte alltför liten kår av goda och skickliga översättare; några bland dem dessutom författare. Vi här i BLM har tyckt att det kunde vara roligt att för ovanlighetens skull låta dem komma till tals själva och har därför bett ett tiotal kända översättare att redovisa sin syn på yrkets konstnärliga svårigheter — de ekonomiska och förlagstekniska har vi denna gång förbigått. Vi ställde några frågor: Har en översättare rätt att ändra det han inte anser vara bra? Har han rätt att förkorta? Skall man försöka ge klassikeröversättningar en arkaiscrande prägel eller använda ett mö' dernt språk? Finns det områden där svenskan ännu saknar uttrycksmedel, som fallet för en del år sedan var när det t.ex. gällde den ”hårdkokta” amerikanska romanen? men gav f.ö. de tillfrågade fria händer att själva ta upp ämnen som de ansåg intressanta eller göra mera principiella deklarationer. En viss samstämmighet finns i svaren och framför allt betonas nästan överallt det nödvändiga i att hålla sig nära till texten. De som tagit upp frågan om klassikeröversättningar tycks också vara ense om den förnuftiga åsikten att man inte skall försöka efterapa en annan tids språk utan på sin höjd ge stilen en lätt touche av tidsfärg. I andra fall, t.ex. i frågan om rätten att ändra, finns avvikande meningar, som speglar olika temperament och arbetsmetoder. Det bör kanske sägas ifrån att vi naturligtvis inte anser de tillfrågade inkludera alla de främsta svenska översättarna — man skulle nog ha kunnat hitta ungefär lika många till om man ville samla de bästa och mest kända inom yrket, men tyvärr har vi måst begränsa oss. Goda översättningar är alltså vanligare nu än. förr, men därmed är inte sagt att alla översättningar numera är bra. Många av de gamla välkända horrö-rerna från den skinnsjuke grevens tid frodas fortfarande i skymundan och man kan också nämna exempel på välkända namn som signerar rena plastprodukter, vilka ser snygga och släta ut men där en närmare granskning visar att det mesta av författarens egenart strukit med och att resultatet inte kan kallas annat än ett habilt fuskverk. I vissa fall kan man nog också räkna med att vederbörande 483