FILM att låta bli att, om än tillfälligt, låna deras glasögon. Därmed är dock inte sagt att framställningen saknar konsekvens. Den finns på det inre planet, inte i Forssells upplevelse av Charlie (och hur skulle en sådan kunna vara konsekvent) utan i hans syn på narrens och clownens allmänna spegelverklighet. Han säger själv i förordet, att han har fängslats av Charlies funktion som ”Tidens Narr” och jag tror att man avvinner hans arbete dess väsentliga kärna om man diskuterar det just från denna utgångspunkt. Forssell ser i farsen ett ödesdrama och i narren, i Charlie, en marionett, en figur som är ingenting i sig själv och som därför kan bli representativ för allting. Det är med denna utgångspunkt han säger att alla identi-fikatoriska element är upphävda i de tidiga Chaplinfilmerna. (Så småningom kom ju moralisten Chaplin att dominera över narren Charlie.) Egentligen, är Charlie helt annorlunda än vi uppfattar honom, egentligen deltar han i helt andra skeenden än vi uppmärksammar. Det geniala, det genialt komiska, ligger i själva situationerna och Charlies mimiska uppvisningar. Vi kan skratta åt dem därför att vi inte behöver identifiera oss med en människa i deras centrum. Charlie är endast en människokopia, en docka, komiskt förvillande lik en människa, som utsätts för situationerna och det är de som betingar de politiska, litterära och psykologiska egenskaper som vi tilldelar dockan. I själva verket får även situationerna overkliga dimensioner. Filmernas bakgrund är dockans verklighet, omänsklig och därmed overklig och fantastisk. Forssell kallar det estetiskt bedrägeri — ett olyckligt uttryck eftersom just den estetiska linjen i Forssells resonemang får en ovanligt ren och öppen streckning. Om bedrägeri torde man väl antagligen bara kunna tala i etisk bemärkelse och då närmast som ett slags självbedrägeri hos publiken. Den är dock Chaplin fullt medveten om, vilket icke minst framgår av hans illusionsfria syn på sin publik, efter ”Monsieur Verdoux” och i ”Rampljus”. Forssells syn på narren är mycket befruktande för diskussionen om Charliemyten. Bl.a. ger den rimliga proportioner åt seglivade vaneföreställningar om Chaplins intellektuella djup och konstnärliga totalitet. Men ändå kan man inte tillämpa den hur långt som helst. Forssell förklarar med den varför vi inte i ångest utan med skratt upplever de egentligen 556 ångestfulla situationer i vilka Charlie befinner sig. Men hur är det i själva verket med denna ångest? Hedenius talade om den i sina beryktade artiklar om ”Stadens ljus”, i vilka emellertid åtminstone han visade en förbluffande identifikationsförmåga. Det finns även en rad lösa spekulationer om släktskap mellan Chaplin och Kafka, mellan Charlie och Josef K. Medan Kafkas drama emellertid utspelas på ett inre plan kan varken Charlie eller Chaplin betecknas som introspektiva. Josef K. är fången utan att vara häktad, medan Charlie är fri till och med i fängelset. Den mest mar-drömslika Chaplinfilmen är sannolikt ”One a. m.”, en makaber balett i kampen mot en diabolisk, nedfällbar väggsäng. Men där är Charlie full, en grandios fylla som utestänger ångesten både för Charlie och för publiken. I själva verket balanseras nog alla ”ångestfyllda situationer” i Chaplins filmer av mot-situationer. Charlie vinner oftare än han förlorar, han klår till och med de största jättarna, han triumferar suveränt över verkligheten. Fastnar han i ”Stadens ljus” i den avtäckta statyn så är det ännu värre för hans förföljare, som måste stå i giv akt medan nationalsången spelas. Det är riktigt att vi inte identifierar oss med narren när han får stryk och det är sannolikt att narrens dockexistens är en förutsättning för denna brist på engagemang. Men när narren triumferar — vilket Charlie oftast gör — eller när narren blir sentimental — vilket heller inte är främmande för Charlie — då både jublar vi och gråter med honom. Kanske upphör han i dessa ögonblick att vara narr, i Forssells estetiska bemärkelse, men han är fortfarande en oskiljaktig del av Charliemyten. Denna av Forssells utgångspunkt stimulerade diskussion har inte kunnat ge en antydan om den rikedom på skarpsynta iakttagelser som präglar hela hans framställning. Det är oerhört farligt att skriva om Chaplin. Tunga och analyserande skrifter får lätt smått löjliga drag i jämförelse med Chaplins konstnärliga verklighet. I likhet med sina bästa föregångare, Parker Tyler och Robert Payne, har Forssell arbetat med blixtljus, med snabba och djärva bilder, med smak, intelligens och konstnärlig balans. Han har med hjälp av både kritisk och poetisk finkänslighet lyckats avvinna Charlie Chaplin mera väsentliga värden än flertalet av dennes samvetsgranna eller entusiastiska levnadstecknare. Harry Schein