FILM lyfts de bärande stämningarna fram i ett starkt personligt uttryck. Klockrikefilmen lider inte av någon per-fektionism: den är charmfullt ojämn. Starkare och svagare scener kommer huller om buller i livfull växling, inramade av fågel-kvitter och vägkantsblom. I allmänhet gör nog de stora uppställningarna inte så stark verkan, medan många enstaka scener är utsökt uttrycksfulla. I scenen med björkbacken och vit-sippsplockerskorna är prins Eugens Våren äntligen befolkad av de alldeles riktiga människorna, den hungrige luffaren och de övermodiga herrgårdsflickorna, skrämda på flykten av honom som är så rädd själv. Den korta scenen på skogsstigen är en annan variation av människors möte, där ett flyktigt möte i enslig skog inte alls är en befrielse som gör det lättare att gå utan bara pressar upp ångesten till förtvivlan hos båda de mötande. Alla människors möte borde inte vara så, menar Harry Martinson. Scenerna med kvinnorna är överhuvudtaget oftast fint utformade. Den fängslande sinnligheten suggereras fram mycket styvt vid tröskverkets gungningar mellan Bolie och den skygga bonddottern, och det finns en förtjusande tragikomik i scenen när Bolie råkar förstöra ett lyckligt tillfälle för sin kollega. Episoden med halmdockan, ensamhetens och sommarljusets vansinnesdåd, är en av de allra starkaste med den naket dramatiska, ordknappa scenen på polisstationen bland de stirrande ansiktena som höjdpunkt. Berättelsen om Vattenhuvudet går filmen däremot mera ängsligt omkring och visar den sjuke i en silhuett som inte blir helt övertygande. Till det minst lyckade hör slutavsnittet, där fäbodflickan är alldeles för vacker och varm för att man skall kunna tro på hennes instängda ensamhet. Men svagheterna dominerar inte denna generösa film med dess många fint genomförda genrebilder. Anders Eks Bolie går lite villrådig genom filmen utan några riktigt egna drag, och det är inte lyckligt när han försöker låna Harry Martinsons. Men han underordnar sig filmens helhet och blir ibland nästan gripande i sina ärliga svårigheter att vara öppen och avspänd. Den som i stället dansar ohämmad över ängarna, skäggig, snusig, yvig och förfaren är Edvin Adolphson, egen företagare i råttfäl-leri och levnadskonst, uppfinnare och koling i en person med ensamheten gapande under de svajiga gesterna. Adolphson tecknar honom med storartat humör och låter rollen växa till ett både skarpt och ömsint porträtt. Av de många som skymtar i filmen minns man annars helst Erik Strandmarks vildsinta förtvivlan i den krökta dränggestalten och Margit Carlqvists förkvävda hemmadotter med sprängande ångest och hetta under. Bolie och Barabbas, de senaste årens mest berömda svenska litterära gestalter som nu båda når en större publik på film, har vissa likheter. De hör båda till dem som är utanför, betagna av en dröm, ett kors eller ett vägkors. De vandrar båda med sin obestämda dröm om människokärlek hemlösa genom en rå och hård värld och sätts båda i slavarbete. Men medan filmen om Barabbas utformade sitt budskap med artificiellt uppiskade effekter och stark sadism, har filmen om Bolie en saktmodig humor och levande lyrisk ton i drömmen om kärlek, om mildhet, om somrar. Ingrid Arvidsson TIDENS NARR Lars Forssell: Chaplin. Wahlström & Widstrand 1953. 11:—. Det var mycket klokt av Wahlström & Widstrand att be just Lars Forssell bidra till dess s.k. svenska filmbibliotek med en bok om Chaplin. Den internationella filmlitteraturen består nämligen till ca 1 % av böcker om film, ca 2 % av mer eller mindre vederhäftig filmhistoria och ca 97 % av böcker om Chaplin. Även kvalificerade skribenter hade därför utsatts för frestelsen att tugga om alla ofrånkomliga biografiska fakta och anekdoter och alla estetiska truismer i den internationella Chaplinlitteraturen. Forssell har emellertid utnyttjat sitt sparsamt tilltagna utrymme på ett effektivare sätt. De nödvändiga faktiska upplysningarna har han komprimerat till några få sidor. Resten utgöres av en starkt personlig, men intelligent och därför fängslande diskussion om, och på sätt och vis med, Chaplin, eller med Charlie, med själva den tvådimensionella myten i svart och vitt. Det är inte bara det begränsade utrymmet eller ämnets dubbelkonturer utan även diskussionens subjektiva utgångspunkt som gör framställningen ganska oenhetlig och rapso-disk. Forssell framhåller hur mycket man har ”lagt in” i Charliefiguren, från psykologiskt, filmiskt, litterärt och politiskt håll, och i diskussionen av dessa olika synsätt blir det svårt 555