KOMMENTARER OCH NOTISER ”Det är inte alltid lätt att förstå den begeistring vissa böcker väckt i sitt hemland.” Orden är nedtecknade av en anonym kritiker i den engelska tidningen The Sunday Times och berör en viktig och intressant fråga. De snuddar också vid ämnen som ventilerades i vår översättningsenquète i förra numret. Varför händer det så ofta att en översatt bok med stort rykte i sitt hemland inte alls tänder något intresse hos kritik och publik i ett annat land? (Vi bortser den här gången från översättningsbekymren och antar att den är så bra tolkad att de väsentliga förtjänsterna blivit kvar.) Dels kan det naturligtvis bero på att det finns något i boken som särskilt talar till författarens landsmän — t.ex. att boken anknyter till en för deras land speciell litterär tradition. Dels kan naturligtvis författarens landsmän ha misstagit sig i någon sorts allmän psykos och då visar sig väl så småningom att de mer oförvillade iakttagarna på andra sidan gränsen på längre sikt fick rätt. Men dels och till slut beror nog sådana missöden på att utländska böcker — frånsett de främsta och mest lockande nyheterna — ofta behandlas med en viss nonchalans. Få människor, även bland kritiker, är fria från ett dominerande intresse för det som ligger dem närmast — att en ung svensk skriver en halvbra, lovande bok är för många recensenter en betydligt intressantare sak att notera än att en för oss okänd bulgar eller brasilianare skrivit ett stort, moget mästerverk. Beträffande läsaren i allmänhet är det mera osäkert; han eller hon skulle i många fall säkert minst lika gärna läsa den utländska romanen, om den fick motsvarande publicitet. Den sortens närsynthet kan ju f.ö. också ha långt mindre synvidd än den nationella — romaner som utspelas på en viss ort väcker helt naturligt särskilt stort intresse där och fenomenet är inte bara geografiskt, det har hänt att man till alla landets tandläkare skickat ut reklam för en roman som skildrade just en tandläkares mest brännande problem. Man kan givetvis säga att varje land främst skall vårda den egna kulturen och litteraturen, en fri utblick över alla språk och kulturer vore tyvärr omöjlig. Samtidigt kan det inte förnekas att snålheten mot det främmande på många håll är utpräglad. Inte minst är den frapperande för den som följer t.ex. de engelska tidningarnas recensionsavdelningar. Där behandlas visserligen de flesta böcker, i synnerhet romaner, på ett utrymme som genomsnittligt är vida mindre än vad svenska tidningar släpper till, men värst går beskärningen ut över främmande gäster. I Observer, som tillsammans med The Sunday Times, The Times Literary Supplement och några veckotidskrifter fäller den avgörande domen över en bok, recenseras t.ex. Pär Lagerkvists ”Dvärgen” i yttersta korthet av en herre som uppfattar den som ett försök att skildra renässansen och som sådant föga märkligt i jämförelse med vad andra tidigare presterat. Om dess symboliska innebörd, som i varje fall här i Sverige tedde sig som den allt dominerande huvudsaken, innehåller anmälan ingenting. De rader som citeras i början av dessa kommentarer ingår i en notis i The Sunday Times under rubriken ”kort rapport”, där det också gäller ”Dvärgen”. Anmälan av Lagerkvists bok lyder i sin helhet: I Sverige anses t.ex. Pär Lagerkvist vara en stor författare och ”Barabbas” var verkligen också en fin bok, även i en likgiltig engelsk översättning, men 563