KOMMENTARER OCH NOTISER ”Dvärgen” förefaller, trots att den är lika väl uppbyggd, platt där föregångaren öppnade vida tanke-och känsloperspektiv. Punkt och slut. För att ingen skall tro att vår förvåning framsprungit ur någon överhettad chauvinism må det skyndsamt tilläggas att man blir lika häpen över att se fortsättningen av den korta rapporten, som ägnas Alberto Moravias ”De likgiltiga” och Elio Vittorinis ”Den röda nejlikan”. De avfärdas av rapportören som ungdomsverk, ointressanta för andra än vetenskapsmännen och det samlade omdömet lyder, ”Bägge tilldrar sig borta på tjugotalet; den förstnämnda är dystert erotisk till gränsen av självparodi, den andra är lika enfaldig, men har en befriande sensuell friskhet.” Punkt och slut där med — anmälan av hrr Lagerkvist, Moravia och Vittorini skulle i BLM:s utrymme ta c:a 15 rader. Man har inte brytt sig om att försöka visa var den inhemska kritiken (och i dessa fall även kritiken i en del andra länder) tagit miste, böckerna har gått till en notisör som av trötthet, okänslighet eller lust att briljera ägnar sig åt dråpförsök på personer som förefallit relativt försvarslösa. Det finns emellertid inte någon särskild anledning för en svensk att påstå att vi är bättre. Som litet land måste vi vara en smula vaknare, men liknande ting händer även hos oss. Kanske var det vanligare förr än nu. Graham Greene uppfattades ända t.o.m. ”Brighton Rock” som en enklare thrillerförfattare och den sistnämnda boken blev så illa behandlad i sin förmodade egenskap av spekulation i rå våldsmentalitet att förlaget inte vågade annonsera den; den ende som insåg romanens konstnärliga förtjänster första gången den översattes var Artur Lundkvist, trots att han inte gillade tendensen. En ännu värre lidandeshistoria hade i Sverige Joyce Cary, i England omgiven av minst samma nimbus som Greene. Åtminstone fyra av hans romaner, däribland flera av hans dittills främsta, översattes utan att tas på allvar mer än på några få ställen, till dess den näst senast översatta boken med ens förde honom i rampljuset även i Sverige. Man kan nämna fler exempel på författare som i Sverige oriktigt uppfattats som obetydliga förströelseskribenter, t.ex. Robert Penn Warren. Ett liknande, fast inte fullt analogt fall är Olivia Manning, vars roman ”School for Love” i höst översatts av Natur och Kultur. Den har som regel avfärdats utan mer ingående motiveringar. Ungefär samtidigt publicerade The Times Liter ary Supplement en fyrspaltig artikel, som utförligt angav hennes viktiga plats i modern engelsk litteratur. Något högdraget avfärdande i stil med det citerade ur The Sunday Times har knappast Miss Manning beskärts hos oss, men det vore intressant att veta hur så olika värderingar kan uppstå. Litteraturen utifrån har också ibland ett annat handikapp att dras med hos oss. Vissa, på förhand särskilt omtalade böcker anmäls ytterst snabbt i våra stora dagstidningar, ibland samma dag de kommer ut i hemlandet, vilket långtifrån alla recensionsorgan där orkar med. Blir så boken översatt till svenska, vilket ofta kan dröja något år, eftersom rätt översättare kanske inte är ledig och eftersom alla månader inte lämpar sig för utgivning av alla böcker, nöjer sig tidningen i regel med en hänvisning till sin anmälan av originalupplagan. I år har man på sina ställen sträckt sig till att också referera huvudsynpunkten i den tidigare recensionen, vilket är en stor förbättring. Men boken får i sitt översatta skick ändå en hård lott när den skall konkurrera med det inhemska eller det utländska, som anmäls först när det ligger i bokhandeln, när det är en nyhet för större delen av den läsande publiken. Den tidigare anmälan må ha varit aldrig så berömmande, om den inte stod inne samma säsong utan för ett, två eller tre år sedan är 564