KOMMENTARER OCH NOTISER den estet skulle strös för himlens vindar eller vila under den rosenbuske i hennes trädgård vid vilken han så ofta utlagt Rimbaud. Mr. Crosby läste det portugisiska nationaleposet ”Luisiadema” medan han på semesterresa promenerade bredvid den trögt frampustande Beirutexpressen och tog med en flaska konjak och Baudelaire när han skulle vaka vid en avlidens kista. Allt blev litteratur och allt var skön konst, på ett sätt som åtminstone i denna återgivning verkar självklart och osökt och inte kommer livet att för den skull te sig mindre frodigt eller vitalt. I december 1929, i decenniets sista minut, begick Caresse Crosbys man självmord. Hon gifte om sig än en gång och fortsatte sitt muntra liv, men glansen är nu borta från det. Författarinnan köpte en herrgård i Virginia och lät Salvador Dali placera ut skyltdockor i terrängen och ett piano i ett magno-liaträd, men riktigt detsamma ville det inte bli. Det fria, luftiga sambandet mellan liv och litteratur var borta; snart träffade hon på Hitler, Göring & Co. på en liten alpkrog och under deras epok blev man tvungen att börja läsa fler tidningar. Som en sista gärd gav hon ut sin mans samlade dikter i flera volymer, med förord av T. S. Eliot, Ezra Pound och D. H. Lawrence. Mest berömd blev följande dikt, vilken vid ett (mindre bekant) universitet i U.S.A. användes i litteraturundervisningen som exempel på ett lyckat en-radspoem: DEN NAKNA DAMEN I DEN GULA HATTEN Du är den nakna damen i den gula hatten. Fråga är emellertid om inte Caresse Crosby själv lyckats prestera något minst lika bra på nästan lika sparsamt utrymme, t.ex. när hon sammanfattar sin tillvaro i följande anspråkslösa rader, som skildrar en helt vanlig morgon, efter det man i gryningen besökt det gamla templet i Luxor: Vi åt en jättestor frukost och jag skrev en dikt. Harry fortsatte att läsa ”Den befjädrade ormen”. Myten om österlänningens trånsjuka oföretagsamhet och myten om författares oförmåga att ta vara på sina intressen kollapsade ungefär samtidigt när vi för någon tid sedan mottog ett brev från en för oss okänd indisk skriftställare. För att ge större pondus åt sitt ärende lät han nämligen brevet åtföljas av en tryckt reklamlapp, som utan falsk blygsamhet redogjorde för hans insatser som författare, föreläsare och journalist. Ena sidan upptogs av hans personliga data, bland vilka märktes över 5 000 föredrag i Storbritannien och över 500 i Skandinavien, Frankrike och Tjeckoslovakien. En lista över de föredrag som författaren kommer och håller om man vill fanns också och den var indelad i ”Populära (med ljusbilder och ljudfilm)” och ”mer allvarliga”. På andra sidan av detta dokument återfanns recensionsklipp kring en av författaren utgiven bok om Japan, om vilken Morning Herald i Sydney sade att den i sammanträngd form överblickar ett rikt material, medan Daily Herald i London ansåg att man måste tänka medan man läste den. Kanske kan denna rationalisering av yogins stilla tillvaro gräma en och annan läsare av ”Kim” eller ”Den vassa eggen”. Själva såg vi med ett visst vemod på initiativet, men anser inte att detta bör få hindra oss från att föra idén vidare. 566