KOMMENTARER OCH NOTISER den för de allra flesta i bästa fall ett dimmigt minne, som knappast ger impulser till bekantskap med boken. De främsta svenska tidningarnas snabba service när det gäller att presentera somliga nyheter vill man ingalunda vara utan, men vore det inte rimligt att viktiga utländska nyheter togs upp på nytt, t.ex. av annan recensent? Den form vari de presenteras för svenskar kan behöva granskas och får de ingen anmälan när de är nyheter i Sverige blir de sämre ställda än de — ibland mindre intressanta — översättningar som inte anmälts i original. Härtill kan tidningarna svara att det hela är en utrymmesfråga, en synpunkt som man förstår, men inte kan finna absolut avgörande, så länge t.ex. teaterkritiken så flitigt som nu sker tar upp flera föreställningar av samma pjäs. Även ganska okomplicerade, lättare stycken kan nu följas i spåren från stadsteater till stadsteater och reser inte förste recensenten har man en man på orten — jämförelsen visar att böckerna, i varje fall de översatta, sitter avgjort sämre till. En märklig eller märkvärdig bok tänkte vi varje gång försöka referera på denna plats och till det märkvärdigaste vi läst under månaden hör avgjort ”The Passionate Years” av en dam vid namn Caresse Crosby (Dial Press. New York. $5.00). Mrs. Crosby (som från början bar det mindre suggestiva förnamnet Polly) har upptäckt att man börjat se med allt vänligare intresse på tjugotalet och hon hoppar därför muntert ut i ringen med sin version av detta passionerade decennium. Mrs Crosby är amerikanska av gammal dollarartistokrati, hennes barnkammare låg på Femte Avenyn (där nu rum 440 på hotell Plaza befinner sig). Hennes pappa slarvade visserligen bort sin huvudsakliga andel av pengarna, men ett existensminimum på tiotusen dollars om året fanns alltid. Kom man till främmande städer hittade man alltid kusiner på ambassaden och i nödfall fanns snälla onklar som farbror John (P. Morgan) att be om en check. Pollys liv som ung flicka och första gången gift inrymde sådana tilldragelser som att hon blev Amerikas första flickscout och (något senare) uppfann bysthållaren, men ur litterär synpunkt var det händelselöst. Sin plats i den litterära karusellen fick hon först i början av tjugotalet, när hon gifte sig med en ung man som arbetade på farbror Johns bank i Paris men fann den så oinspirerad att han slutade för att sitta i solen, skriva dikter och dricka välsmakande drycker. Caresse med man kastade sig muntert ut i det glada fransk-amerikanska konstnärslivet i tjugotalets Paris, som fått så många mer lysande skildringar än denna, men knappast någon som i så hög grad förmedlar en stämning av ansvarsfri, soligt experimentfylld guldålder. Som skribenter tycks paret Crosby snarast ha varit dilettanter, men ett mycket aktningsvärt arbete utförde de som förläggare. På deras Black Sun Press kom i utsökta upplagor många pionjärarbeten av kretsens olika medlemmar och senare startade Caresse en billig-hetsserie, som för en krona per volym spridde modernismens hörnstenar ut över kontinenten. På så vis kom de i kontakt även med de största, fick ha James Joyce hemma i förmaket förklarande sina oändliga korrekturändringar i ”Work in Progress” för de fullständigt oförstående men vördnadsfulla utgivarna, fick snubbor av Hemingway när de inte ville trycka ett manus ur botten på hans byrålåda, fick på solenna bjudningar träffa Gertrude Stein (gästerna leddes fram en och en till hennes tron ”som mulåsnor till brunnen”). Livsmedel, hyra och tryckning var billiga, champagnen flödade utan att guldet behövde göra detsamma och man läste inga tidningar, bara Nouvelle Revue Franqaise och den modernistiska kanon transition. Man grälade med Edith Wharton om askan efter en avli 565