GUNNAR EKELÖF I sex kistor väntande, som svepta i en rysning av fruktan och hopp Och många andra voro de väntande försvarade, förvarade blott i en rysning av fruktan och hopp Dessa sågo inte damernas och herrarnas färd Dessa sågo inte falkarnas flykt De sågo blott molnen i ljusa himlen. II Långdans När de slipper ut genom körgårdsgrinden en påsknatt, en påsknatt När de döda går ut att betitta staden en månskensnatt, en mån-natt Då är det evig hemlöshet som gör sig knäsatt i staden, i staden De döda, de går till sina gamla tomter en natt bland nätter. En natt: Förkolnade, störtade hus Där finns inga ingångar, nej, där finns inga ingångar Där finns inga kök, inga förmak Lisa finns där inte, vi kan inte se Sven eller Lars och inte barkbåten Vi har några blommor, säger dessa döda och räcker en knippe strån utan topp en knippe strån utan topp De söker sig till portar, till kammardörrar där de dock, borde, hava, blivit, insläppta De slår med spökjärn, de vrider med luftnycklar De håller fram minnen, de knackar med knotor med knotor, med knotor O dessa hemlösa döda! De gör oss ingen skada! Det händer att de saknar fingrar och tår ibland huvudet ibland en hel arm som både levande och döda trollkäringar stulit och malt till mjöl för nya kärleksdrycker De levande gör oss ofta ont 568