GUNNAR EKELÖF det enda hos dig och hos dem som kan växa den grodd som gudarna nedlagt Då skall, kanske, en osjälvisk blomma spira Där finns, genom kroppen, en springa en spricka i muren genom vilken du kan, om du vill, nå ett bättre Pyramus et Thisbe, Philemon och Baucis — Le inte åt den enkla, ens åt den ytliga myten Vid det svartaste havet kan det bli den du minns Det undermedvetna är vist Om du är upptagen av det så glöm inte: Lyd! Tag råd! Ty i dröm och impuls bygger din själ så som växten bygger de nya blad Sök inte mästra, sök inte översätta ett levande språk till ett dött Var låg främst inför dig själv inför din kroppssjäls mysterium Låt vara eld och köld Så låt dig byggas upp! Lär inte av Venus Milos omkrets eller av någon efterpolerad hands opolerade åtbörd Lär av den stenhud som konstnären och Tiden givit Thermemuséets Kore Börja inte med helheten Tag först ett stycke hud, om också med porer av sten En smekning ligger gömd i den och i smekningen göms helheten Så göm dig i smekningen: Du skall glömma dig själv i dig ty du är hemligheten och undret och du är varje människa I dig bor en gud Det är inte konstverket man gör Det är sig själv Och man måste alltid gå från grunden Den fasta grunden är detta brottstycke denna stympade hand, detta söndrade ansikte som aldrig kan sammanfogas med sin helhet annat än inifrån 572