TAGE AURELL INFORMATORNS ANKOMST Varken herrskap eller barn var hemma, in-spektorn tog emot. — Är det kandidaten jag skall säga? sa han. Och i en liten blänkande, frestande sekund tänkte jag svara ja. Kände samtidigt att jag rodnade uppöver kinderna. Men jag skulle nog vänja mig, nästa gång skulle jag inte rodna. — Inspektor Andersson. Han bugade sig om än inte så djupt. Kanske jag skulle svarat ”kandidat Lindner” i stället för att sträcka fram denna tafatta labb, i stället för en barnslig förtjusning... — 87, sa han. Att mitt svar borde ha varit ”95” begrep jag inte förrän längre fram på sommarn, när jag läste om två gamla studenters presenta-tionsceremoni. Ögonblicket efter duade han mig. Nu tänkte jag bli stram, kandidat eller inte kandidat, och hålla honom på avstånd. Om till exempel patron givit order om titulaturen? Men en annan tanke redan, två. Den ena: törhända var han när det kom till kritan högre i graderna än jag, riktigt vad inspektor innebar visste jag inte än. Den andra — inspektom utstrålade en sån där ogrumlad säkerhet som alltid gjort mig dubbelt osäker, gjort mig servil, övergiven. Eller beredd bara att anförtro mig. Därför (det var andra tanken): praktiskt med honom till en bundsförvant, helt ifrån början? Jag har ständigt letat efter bundsförvanter men letade länge så ivrigt, så öppet att de för det mesta hejdade sig inledningsvis, stegrade sig nästan, och vände ryggen till. Det blev inte fallet här, det var visst en alldeles okonstlad fyr denne inspektom. Han skulle på sångövning och nu var han försenad eftersom han måst stanna här och bida min ankomst. — Vill du bli med? sa han. Du kan ta patrons velociped. Jag hade nätt och jämnt suttit på en velociped förut, fått den att balansera ett hundratal meter hemma i gatan, det var allt. Men om nu Andersson var försenad som sagt, och om han verkligen ville ha mig med, och om det var bestämt med patron? Så gällde det att visa sig lättvindig och användbar. Och på något förunderligt vis gick det bra ut genom grindarna och bra den släta lands-vägsstumpen ifrån allén fram till kyrkan. Sen gick det inte alls bra, det kom en backe, och antingen glömde jag bromsen eller också fick jag i nervositeten inget ordentligt grepp om den — i allt större fart rullade jag utför, hörde Andersson ropa nånting bakom mig, rände rätt mot en gärdsgård — Där blev velocipeden kvar, själv for jag huvudstupa ut i trädan, leråkern hinsides gärdsgårn. Ena byxbenet var sönderrivet, ena armbågen var det hål på och från överläppen silade blod in i mun. Eljes ingenting, inget ben brutet till exempel. Det var värre med velocipeden, dess framhjul såg ut som en åtta och det fyllde oss nu med bestörtning. — Oj oj oj! sa inspektor Andersson. Fast så hade han ju inte lång tid att stanna i begrundan över det inträffade om han över huvud taget skulle hinna till sångövningen. Ett nytt, och lite irriterat ”ojoj oj” men därefter tröstesamt: 574