INFORMATORNS ANKOMST — Kanske inte gör så mycket. Patron använder den sällan. Med högra foten på den där metallpinnen som fordom stack ut från bakhjulet tycktes han spörja sig själv om jag var nånting att ha med på en sångövning. Jag hjälpte honom till negativt svar i det jag torkade bort blod med grästussar och blad och smorde ner både ansikte och händer. Han blev borta i vägkröken. Jag satt länge kvar, slickade fortfarande blod, studerade revor och hål. Hur stolt mor min varit att jag kom åstad så vårdad, så prydlig — klockan halv tre i natt var hon färdig vid symaskinen. Sen försökte jag en stund men förgäves räta ut velocipedhjulet. Och lommade slutligen tillbaka mot herrgården. Mötte en jänta och en arbetskarl som bägge blankt och varaktigt glodde på mig och min börda. Framme vid trappan kom denna gång en tjänsteande emot mig. Inte bara så ande för resten — en kolossalt fet piga. Och minst ett par minuter stod hon alldeles tyst och orörlig. Så småningom hämtade hon tvättfat, handduk och tvål, la sig på knä och började tråckla ihop byxbenet. — Jag skall göra det bättre. När han gått och lagt sig, sa hon. Då skall jag stoppa på armbågen också. Förträffligt. Helt förträffligt — om hon inte fått syn på velocipeden bakom flaggstången som just inte skylde nånting. Hon stirrade som arbetskarlen och jäntan på vägen nyss — och så löste sig ur hennes digra lekamen ett skratt så uppsluppet, så hejdlöst, så bullrande att jag aldrig hört dess make. I min tur såg jag hur ensam och trött och dum jag satt där på herrgårdstrappan. Önskade mig under den, bort från den, långt bort, vad hade jag på galejan att göra? Sommarkvällen igenom skulle de nu tala om detta. I köket (där var nån mer än den väldiga skrattmåsen, jag hade hört slammer därifrån medan hon tråcklade). På sångövningen, basar, tenorer, flicksopraner. Glad såsom fågeln i morgonstunden. Vila vid denna källa. Ensam och dum. Jag var på vippen att ta till lipen. Men då reste sig den motståndshögfärd jag tidigare förnummit. Ensam men inte dum! det här var en olycka rätt och slätt. Ensam därför att det skulle jag vara, det var min bestämmelse. Och var olyckans mening. Inga sångövningar för mig, och gärna köksbj örnars enfaldiga hån. Snöplig ankomst? Men den märktes, den liknade ingenting annat. All begynnelse till något ovanligt (och en informator i min ålder var ovanligt) — all sådan begynnelse är motig, portföret städse motigt. Upp på mitt rum kom jag efter en bred mattbelagd trappa och en smal vindstrappa utan mattor. Till en liten kupa rätt under taket, i jämnhöjd med toppen på en stor lönn, högt ovanför inspektörer, sångövning, kök. Fast åter malde det av oglad ensamhet — Där fanns en liten bokhylla, där placerade jag konfirmationsbibel och psalmbok, Hjort och Calwagens tyska grammatik samt, vad som varit tyngst i knytet, Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809. Jag hade köpt den för tretti öre på en bokauktion, den var tjock och tung som en postilla. Och ouppskuren än, det jag läst på de fria sidorna var inte särskilt roligt eller begripligt. Men om jag inte blev präst, och det såg inte längre så tvärsäkert ut, så skulle jag bli författare och då måste jag ha reda på vad som gjorts före min tid. Ja sen hände inte mer den kvällen än att den levnadsglada pigan genom dörren frågade om hon fick komma in och hämta byxorna. Jag var redan i säng, och nu skrattade hon inte mer för resten, hon såg snäll ut. Hon kom fram och räckte mig handen — — Asta Johansson, sa hon. Asta hon också — 575