FILMKRÖNIKA kigt, lika sjabbigt som färggrant sensuellt hav av festligheter. Där finns danssekvenser som i sin uttrycksfullhet vida överträffar ”De röda skorna”, en närhet och omedelbarhet som är Toulouse-Lautrecs egen. Detta avsnitt är den friaste och mest effektiva konstfilm jag sett. Resten är mörker. Svensk och italiensk ensamhet Det finns poetiska förtjänster i Ulla Isakssons roman ”Kvinnohuset”. Den ogripbara, liksom på flykt varande atmosfären vibrerar av antydningar och glidningar. Den psykologiska färgen och lockelsen finns mellan raderna, i det outtalade och det halvultalade. Det finns plats mellan rader men inte mellan filmrutor. Ulla Isaksson, som är ansvarig för manuskriptet till Hampe Faustmans film, kunde därför av naturliga skäl inte få med romanens väsentliga, litterära kvaliteter. Hon tog med sina repliker — men liv kunde de ha fått endast om Faustman med filmiska medel, i långsamma, halvt overkliga rytmer, hade gett dem en resonansbotten som motsvarade romanens. Hans styrka är emellertid den naturtrogna närgångenheten i miljöteckningen. Denna styrka blev en svaghet i ”Kvinnohuset”, den konkretiserade dramat till den snygga, välkända och likgiltiga skyskrapan på Kungsholmen. Där passar inte Ulla Isakssons repliker av typen Vad är Livet? resp. Kärleken? resp. Lyckan? och naturligtvis Gud? Deras eventuella poetiska valörer förvandlas i en realistisk miljö till dumt och pretentiöst prat. Inte heller romanens handling, som bar-skrapades för filmen, räckte till. Dess yttre figurationer, som i romanen hade ett inre samband med varandra, t.ex. Isas möte med sin man, blir död ballast som dramat inte tar vara på. Ett undantag är de avsnitt som handlar om den imbecilla portvaktsflickan. Här får kameran plötsligt liv, flykt och intensitet, den lämnar funkisramen och tillåter Ulla Sjöblom att spela ut för fullt. Det är en gripande och imponerande prestation som blev möjlig först när Faustman upptäckte människan i miljön och formade den efter henne till en konstnärlig enhet. Det är bara i självmordsavsnittet som ”Kvinnohuset” blir riktig film. Spelet för övrigt är bedrövligt, med undantag för Eva Dahlbeck och Annalisa Ericson som typiskt nog var de enda vars normal svenska stod i samklang med miljön. Värst är det med debutanten Kerstin Palo, en söt flicka med skälvande mun och hopplös replik-föring. Ovanan att spekulera i nya ansikten är en förolämpning mot tre håll, mot publiken, mot yrkesskådespelare och inte minst mot debutanten. När man saknar de enklaste medel att uttrycka en eventuell begåvning kan man bli dräpt av kritiken innan man får en chans som svarar mot ens resurser. ”Kvinnohuset” är således en ambitiös och dålig film, utan humor, utan något annat att säga än tafatta och meningslösa anspelningar på Gud, med en suggestiv miljö, befolkad av spöken som saknar varje socialt sammanhang. Enstaka och isolerade filmmetrar av hög kvalitet ger med hjälp av en genomgående raffinerad musik ett bestående intryck av ensamhet och det är ungefär allt gott som kan sägas om filmen. I ”U 39” våldförde sig Faustman på Värnlunds idéer genom en hänsynslös brist på pietet. I ”Kvinnohuset”, som film mycket sämre än ”U 39”, våldför han sig också på det litterära underlaget, denna gång genom för mycket pietet. Sannolikt skulle ett dramatiskt originalmanuskript göra mera rättvisa åt hans obestridliga talanger. Jag har sparat det bästa till slut, de Sicas ”Umberto D”, som alltför snabbt försvann från Stockholms biografer. På ett sätt behandlar denna film ett tema liknande ”Kvinnohusets”. Berättelsen om den fattige italienske statstjänstemannen, vars pension inte räcker ens för det allra nödtorftigaste, är nämligen mindre en film om åldrandets problem än om ensamhetens. Det borde vara lärorikt för Hampe Faustman att studera med vilken artistisk enkelhet de Sica har löst sin uppgift, för all del med hjälp av Cesare Zavattini, vars manuskript så ofta är underlag för italienska toppfilmer att det inte längre kan vara fråga om en tillfällighet. Det händer mycket mindre i ”Umberto D” än i ”Kvinnohuset”, det talas aldrig om livet och kärleken. Men det som händer är meningsfyllt och glasklart, det som sägs, om hyran och pensionen och den bortsprungna hunden, är äkta, påträngande med verklighetens suveräna självklarhet. De Sica förenar en djup medkänsla för det individuella ödet med ett illusionsfritt socialt medvetande. Den till synes sentimentala idyllen i filmens slut, när den gamle mannen leker 642