KOMMENTARER OCH NOTISER ”1 år var det ovanligt många som inte fick Nobelpriset. Sällan har flera haft så få att tacka för så litet” yttrade nyligen en av våra värderade medarbetare i eftersinnande ton. Han tilläde: ”Att priset på i så hög grad förekommen anledning tilldelades Sir Winston måste hälsas med odelad tillfredsställelse av vida kretsar i många länder och är endast ägnat att förvåna en litterärt intresserad minoritet.” Omdömena om Svenska Akademiens val har skiftat, men entusiasmen har på många håll varit påfallande sval. Det är också svårt att känna någon riktig tillfredsställelse med utdelningen i år, ur vilken synpunkt man än försöker se den. Antingen kan man tänka sig att Akademien velat ge Sir Winston priset för att han är en stor europeisk statsman och dessutom en bra författare — de skälen skymtade bägge i motiveringen. Få personer i Västeuropa vill väl förneka att deras liv kanske kunde ha tett sig betydligt annorlunda om inte Winston Churchill varit den han var. Men har man rätt alt föra in sådana politiska skäl i resonemanget om ett litterärt pris? Sätter det inte i gång en rad besvärande reflexioner: Skulle Bis-marck ha fått priset? Skulle Napoleon? Kan Ezra Pound någonsin få det, som i dag ter sig som en av de största och mest inflytelserika lyrikerna i den västliga världen, men är politiskt omdömeslös? Skulle Dante ha fått det, som höll på fel parti i de florentinska stridigheterna? Till dessa tvivel kan man också foga åsikten att om Akademien ville göra Winston Churchill en ära, hittade de i honom en av de få män i världen för vilka ett Nobelpris knappast betyder någon nämnvärd utökning av deras världsliga glans. I listan på Sir Winstons .i S I utmärkelser blir Nobelpriset en liten länk i en lång kedja, inklämd mellan Elefantorderi och ett hedersdoktorat i Ottawa. Var meningen att bevisa honom en extraordinär hedersbety; gelse måste alltså utdelningen anses något förfelad. Däremot spelar det naturligtvis ingen roll hur pass ärekrönt författaren är om man anser att litterära förtjänster räcker. Gör de det ifråga om Winston Churchill? Hans skildring av sin ungdom är en frisk och rolig bok och lika fulla av vitalitet, lika kraftfulla i sin stilkonst är verken om de två stora krig där författaren spelat viktiga roller. Respektabla är också hans essayer, och äreminnena över hans far och stamfar, lysande är hans kraftfulla retorik. Men räcker de? Winston Churchill, statsmannen och krigaren, har fått en ypperlig krönikör i Winston Churchill, författaren. Men har Winston Churchill, författaren, verkligen den oomtvistliga originalitet som man har rätt att fordra av en Nobelpristagare i litteratur? Är han inte snarast en bra författare i Macaulay-traditionen och inte mer? Om man ville göra allvar av principen att ibland belöna en författare utanför skönlitteraturen — och låta Hemingway, Laxness, E. M. Forster, Ezra Pound och de andra högt meriterade diktarna stå på tillväxt lite till — hade man då inte kunnat finna bättre namn, t.o.m. bland Sir Winstons landsmän? En ännu mer betydande författare på samma område finner man sålunda i professor Treve-lyan, om vars engelska historia t.ex. Frans G. Bengtsson har många beundrande ord att säga i sina essayer. E. M. Forster den engelska romanens sjuttiofyraårige doyen och f.n. ojämförlige mästare, har nyligen förvånat världen med en liten bok om något 651