KOMMENTARER OCH NOTISER E. M. FORSTER Porträtt av författaren som maharadjans privatsekreterare mycket speciellt. ”The Hill of Devi” heter volymen, som ger många prov på hans finaste egenskaper som författare. Devi är namnet på ett mycket litet berg i Centralindien. Vid dess fot låg till helt nyligen Dewas Senoir, en lilleputtstat, som inom sina mycket slingrande gränser hyste c:a 80 000 av Indiens 357 millioner invånare. Dewas blåste bort vid Indiens frigörelse som så många andra småstater. Den finns inte mer, men tack vare Forsters lilla bok blommar den upp till några timmars livligt, färgrikt och mycket bisarrt liv. Forster besökte Dewas under en indisk resa före första världskriget och kom tillbaka dit 1921 som privatsekreterare åt maharadjan, en befattning som han fyllde i ungefär ett halvt år. Hela hans tjänstetid präglades av den upphöjda förvirring som endast kan skapas av en mycket gammal och ovärldslig kultur i kontakt med stora tekniska landvinningar. ”När jag for dit visste jag inte vad jag skulle göra”, säger Forster, ”och när jag for hem visste jag inte vad jag hade gjort.” Den såvitt man kan förstå rätt opraktiske och tillbakadragne Mr Forster fick som representant för de vitala imperiebyggarna i uppdrag att övervaka hela hovhållningens gång och styrde vagt och häpet det väldiga Nya Palatset (vars ena halva man ännu höll på att uppföra, medan de för 10 år sedan byggda delarna som bäst höll på att rasa ihop). Alla rum var fyllda av dyrbara, trasiga apparater, den magnifika trädgården torkade bort efter första regntiden, nästa år fick man vattenledning, men kunde inte ansluta den till några brunnar. Hovintrigerna rasade, elefanterna trumpetade, bilarna gick alltid sönder och folket odlade tyst sina magra grå åkrar runt huvudstaden. Härskare över allt detta var Hans Höghet Sir Tukojirao III, och i själva verket handlar boken om honom. Han blir en symbol för Indien, men samtidigt också ett varmt och levande porträtt, så fint balanserat i linjerna som knappast någon annan penna än Forsters kan göra det. Tukojirao var en man med ambitioner, han ville ge Dewas en ny konstitution, han ville gärna införa diverse politiska och sociala nyheter, men nådde inte det allra minsta resultat. Hindren låg hos hans omgivning, hos mäktigare maharadjor, som hade heltidsanställda spioner ackrediterade vid hans hov, och hos hans ämbetsmän, som satt hopplöst fast i tyngande traditioner, men det låg också hos honom själv, som minst av allt var någon handlingsmänniska. Omorganisationen i Indien skulle säkert ha sopat bort maharadjan av Dewas. Nu gick han själv händelserna i förväg. Han råkade i fullständigt omotiverad fiendskap till sin son och kronprins och när statens affärer ungefär samtidigt mynnade ut i bankrutt flydde maharadjan till den franska besittningen Pondichéry, där han satt några år i landsflykt och olycka, omgiven av grälande kvinnor och barn. Forster har ett utomordentligt fint öra för komiska och bisarra biljud i livet. Han be 652