KOMMENTARER OCH NOTISER förläggare just annonserat att den senaste samlade upplagan av hans noveller (det finns åtskilliga tidigare samlings- eller urvalsupplagor) sålts i en kvarts million exemplar. ”Det skulle vara falsk blygsamhet att låtsas att jag inte hör till de populära författarna, men jag kan inte upphöra att förvånas över att dessa noveller som när de först kom ut gick så obeaktade förbi nu skall vara så omtyckta. Men jag har ofta funnit att en säker väg till berömmelse är att bara bli tillräckligt gammal.” Mr Maugham berättar att han för en tid sedan fick en reklam från ett livförsäkringsbolag, bl.a. innehållande en statistik över den genomsnittliga återstående livslängden vid olika uppnådda åldrar. ”Utsikterna för en åtti-åring tycks vara fem år och nio månader och det förefaller mig inte vara så illa.” I varje fall tycks han vara på god väg att komma de farhågor på skam som uttrycktes av den energiska journalist som ville intervjua honom till 79-årsdagen men ombads vänta tills Maugham fyllde åttio: ”Det kan ni säga, men det är ju inte säkert att ni lever till dess.” En och annan bok har i höst gett anledning till ny begrundan över den gamla sanningen att en person i en roman aldrig kan vara helt lik en viss, verklig människa — i romanen lever hon alltid i större eller mindre grad sitt eget liv. Vi hade också anledning att övertänka detta när vi nyligen läste memoarer, författade av en herre vid namn Gerald Fairlie, som under halva förnekanden och blygsamma harklingar utgav sig för att vara förebilden till signaturen Sappers välkände äventyrshjälte Bulldogg-Drummond. Den muntre sluggerkaptenen från Mayfair hade vi visserligen inte stött på sedan vi för 20 år sedan andlöst iakttog hur han i ”Finalen” gjorde upp räkningen med sin dödsfiende, ärkeskurken Carl Peterson, som just stod i begrepp att per luftskepp släppa ner ett frätande gift över en oskyldig allmän het. Vi hade dock bevarat ett visst ljust minne av Drummond och satte oss väl till rätta med Mr Fairlies bok. Tyvärr måste det genast sägas att den blev en betydande besvikelse. Författaren tycks verkligen ha haft en anmärkningsvärd karriär: underbetyg i alla ämnen, spelade i skollaget i alla idrotter, gardes-officer och vildhjärna, engagerad i Secret Service, vidsträckta resor, in- och utländska ordnar är några punkter i hans meritlista som antyder, att han borde ha en del att berätta. I stället har hans bok blivit platt som badstranden i Brighton, och mellan honom och solen står ständigt den imponerande tung-viktsskuggan av kapten Hugh Drummond — ”en av de främsta gestalterna i modern litteratur”, säger Mr Fairlie i förbigående. Man kan tycka att likheterna för en herre av författarens rättframma typ borde vara smickrande men han har i stället utplånats av dem. Nästan det enda av något intresse är slutet. Som i mången annan bok från senare år går det i romersk-katolsk tonart, men här i ett — det måste man säga — ovanligt handfast arrangemang: Men jag njuter av livet och jag är alldeles säker på att det är just vad Gud vill att jag skall göra, fast givetvis alltid med den förutsättningen att jag är absolut lojal mot Honom, som tydligen är den långt mäktigaste och frikostigaste av mina vänner. Förebilder till romanpersoner tycks man alltså inte skola eftersträva att träffa. Men hur vore det att få träffa en person som verkligen stigit direkt ur en roman eller en novell? Om de numera sparsamt förekommande feerna eller andarna med lampor släppte till en sådan önskan, vem skulle vi vilja träffa? Sherlock Holmes eller Carmen? Josef K. eller lord Emsworth? Frågan kan ha sitt kuriositetsintresse och vi har därför bett några av BLM:s medarbetare att till nästa nummer besvara den och ge en kort motivering för sitt val. Den läsare som hyst liknande funderingar är också ytterst välkommen med ett svar, före 20 november. 654