KOMMENTARER OCH NOTISER rättar t.ex. med största välbehag om en annan maharadja, som blev utom sig av avundsjuka över den engelske privatsekreteraren i Dewas, och sedan han misslyckats i ett försök att få över Forster — mot dubbel lön, vad han än hade — erinrade sig att han hos den gamle äventyrsförfattaren Rider Haggard läst om en utomordentlig man vid namn Olaf. Han skrev nu till Rider Haggard och bad honom snarast anskaffa en likadan man som Olaf, ett uppdrag som tyvärr misslyckades. Ibland smyger sig dock en vassare ironi in i skildringen och man erinrar sig att Forster efter besöket i Dewas skrev färdigt sin ypperliga indignationsroman ”En färd till Indien”. Det fanns just inga engelsmän i Dewas, men inte ens kungliga personer gick säkra för arrogansen och okunnigheten hos många av dem som kom. En ”politisk agent” i engelska kronans tjänst yttrade t.ex. hjärtligt och nedlåtande: ”Jag hör att maharadjan är filosof? Då tycker ni antagligen att jag är en idiot och jag tycker att ni är en idiot.” ”Vad skall man svara?” sade maharadjan milt. Mitt i all förvirringen hos honom själv och andra bevarar dock Forster sin enastående förmåga att komma åt och framställa de finare karaktärsegenskaperna hos dem han skildrar. Maharadjan av Dewas kan knappt räkna med mer än en not i även en stor indisk historiebok. Han var en misslyckad figur. Forster har klart öga för den saken, men lyckas ändå resa ett fint konstnärligt äreminne över sin vän, vars liv började vid trumpetstötar bland guld och marmor och slutade bland fordringsägarnas rop på ett pensionat i den franska kolonialhålan. ”Han var ett geni och kanske ett helgon, som var tvungen att vara kung.” Gammal gentleman vid Park Lane William Somerset Maugham är nu en gammal herre, ”an old party” för att citera honom själv, som blir 80 i januari, men när man konfronteras med honom gör han ett betydligt ungdomligare intryck än man väntar sig efter att ha sett honom på film eller ny-tagna fotografier. En rörlig herre i övre sextioårsåldern skulle man vilja tippa, påfallande fri från den magnificens som annars kunde ligga nära tillhands för en så framgångsbort-skämd författare. Han är på sitt årliga besök i London och förefaller inte att sakna något av livets nödtorft där han tar emot i sin svit på Dorchester. Mr Maugham har väl aldrig direkt förtagit sig på att skriva utan delat sin tillvaro mellan att arbeta och att se sig omkring och umgås med människor — en arbetsfördelning som fallit sig desto naturligare för honom som han hör till de författare som mer än de flesta är beroende av direkta verk-lighetsimpulser. Numera betraktar han sig emellertid som pensionerad och ägnar sig nästan uteslutande åt att en sista gång se sig om i världen. På en fråga om han verkligen menar vad han vid åtskilliga tillfällen sagt att han inte vidare kommer att skriva något förklarar han att det är sant vad skönlitteraturen beträffar. Anledningen är helt enkelt att han kunnat konstatera att uppfinningsförmågan — ”the inventive power” — upphört med åren. Med uppfinningsförmåga menar tydligen Mr Maugham helt enkelt detta att i den omgivande verkligheten kunna få fatt på uppslagsändan till en historia och att känna lusten att nysta upp tråden och sedan virka om den till en novell eller roman. En god novell är enligt Mr Maughams definition en historia som håller att berätta om vid ett middagsbord av en läsare som för länge sedan glömt varje enskild formulering i utskriften. Att skriva bara på stil och teknik är något som han aldrig kunnat eller velat. Däremot förnekar Mr Maugham att han definitivt skulle ha satt korken i bläckhornet. Han är en outtröttlig läsare och finner det vara en lämplig sysselsättning för en berättare som tappat berättarförmågan att studera de stora berättarna och de ovanliga livsödena för att skriva essayer om dem. När vi träffar Somerset Maugham har hans 653