WERNER ASPENSTRÖM Hon följer stigen genom hagen, där hundlokan gungar. Hon söker sin son. Över henne svävar som en gloria svärmen av gula flugor. 3 Mjölnardottern var ensam i kvarnen. Hunden lystrade, bamet kved i vaggan. Någon närmade sig ute på stigen. Det knackade inte, det talade inte. Det var inte ugglan, inte vargen, inte drängen som multnade i kärret. Det var ett ondskefullt skimmer, det var mörkrets vågor. Ett väsen utan ansikte lockade därute. Och flickan gjorde sig redo. Jättekvinnornas ö Hälften av sjömännen nådde stranden. Där ligger de och tuggar som fiskar. De spärrar upp sina fenor. De lyfter sina vackra svärd. Kvinnorna skyndar till, mjölk sipprar från de svällande brösten. De klappar förtjust sina små fiskar — innan de med saxen stympar deras fenor, innan de med nageln trasar sönder deras ögon. 656