GRAHAM GREENE ”EN OINTRESSANT HISTORIA” Från klocktornet på katedralen i Phat-Diem var striden enbart pittoresk. Den var orörlig som en målning från boerkriget i ett gammalt nummer av lllustrated London News. Ett flygplan släppte ner förråd i fallskärm till en isolerad post uppe i de egendomliga, vä-derfrätta kalkbergen på gränsen till An-nam som liknar högar av pimpsten; eftersom det alltid återvände till samma plats för sin glidflykt, var det som om det aldrig hade rört på sig och fallskärmen ständigt svävade på samma plats halvvägs mellan himmel och jord. Från slagfältet höjde sig granatexplosionernas rökplymer, oföränderliga och ogenomträngliga som sten, och flammorna från eldsvådorna vid torget syntes knappast i solskenet. Fallskärmshopparnas leksaksfigurer rörde sig i gåsmarsch längs kanalerna, men från denna höjd såg det ut som om de stod stilla. Inte ens prästen som satt i ett hörn av tornet och läste i sin bönbok rörde på sig. Sett på detta avstånd var kriget mycket snyggt och prydligt. Jag hade anlänt strax efter gryningen i en landstigningsbåt från Nam-Dinh. Vi kunde inte lägga till vid örlogsstationen, ty den var avskuren av fienden som fullständigt hade inringat staden på en halv kilometers avstånd. Båten fick lägga till vid det flammande torget. Allt var dödstyst frånsett sprakandet och prasslandet från de brinnande torgstånden. Jag kände Phat-Diem väl från tiden före anfallet — den enda långa smala gatan med sina trästånd, på var hundrade meter avbruten av en kanal, en kyrka och en bro. På nätterna hade det upplysts av talgljus eller små oljelampor (det fanns inget elektriskt ljus i Phat-Diem utom i de franska officerar nas mäss), och dag och natt var gatan packad av folk och full av oväsen. På sitt underliga medeltida sätt, under furstebiskopens skugga och beskydd, var Phat-Diem den mest levande staden i hela Tonkin. Nu när jag steg i land och gick upp mot officersmässen var det den dödaste. Stenflisor och glasskärvor och lukten av brinnande målarfärg och murbruk och gatan som låg öde så långt ögat nådde — det påminde om en illa medfaren Londongata en tidig morgonstund just som ”Faran över” hade signalerats: man väntade bara att få se ett anslag med ”Icke exploderad bomb”. På färden utför floden från Nam-Dinh hade jag fått höra lite om vad som hade hänt. Biskopen i Phat-Diem, som är annamit och före detta trappistmunk, hade en gång varit i Europa och där upptänts av kärlek till Vår Fru i Fatima — Den heliga jungfrun sådan hon enligt många katoliker uppenbarade sig för några barn i Portugal. När biskopen kom hem igen uppförde han en grotta till hennes ära invid katedralen, och varje år firade han hennes dag med en procession. Förhållandet mellan biskopen och befälhavaren för de franska och vietnamska trupperna hade varit spänt alltsedan den dag då myndigheterna övertog kommandot och upplöste resterna av biskopens privata armé. Den franske översten — som hyste en viss sympati för biskopen: för båda var fosterlandet viktigare än katolicismen — hade velat göra en vänskaplig gest och gick själv tillsammans med sina officerare i spetsen för processionen. Aldrig förr hade så många människor samlats i Phat-Diem för att hylla Vår Fru i Fatima. Till och med många av buddisterna — som utgjorde hälften av befolkningen — deltog; 660