- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XXII. 1953 /
661

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”EN OINTRESSANT HISTORIA” ett sådant nöje kunde de inte låta gå sig förbi. Och de som inte trodde på vare sig Gud eller Buddha inbillade sig att alla dessa standar och rökelsekar och den gyllene monstransen på något sätt skulle hålla kriget borta från deras hem. Det lilla som var kvar av biskopens armé — hans mässingsorkester — kom himlen att skalla; vapenlösa och med fromma uppsyner, på order av översten, skred de franska officerarna som korgossar med sänkta huvuden nedför den långa kanalkorsade gatan, genom grindarna in på gården kring katedralen, förbi Det heliga hjärtats staty på ön i den lilla sjön, förbi klocktornet med dess breda orientaliska flyglar och in i den främmande, rikt utsirade träkatedralen med dess väldiga pelare skulpterade ur jättelika trädstammar och dess rödlackerade altare, mera buddistiskt än kristet. Massorna rymdes inte i katedralen: från alla byar mellan kanalerna, från detta nederländska landskap där späda gröna risplantor och gyllene säd har intagit tulpanernas plats och kyrkor väderkvarnarnas strömmade människor till. De slöt sig samman i procession igen, alltjämt med de franska officerarna i spetsen och de franska officerarna alltjämt med lika tåligt fromma uppsyner, och bar bilden av Vår Fru i Fatima till alla kyrkorna i tur och ordning, och det finns många fler kyrkor i Phat-Diem än präster. Vad ingen visste var att vietminhs agenter också hade anslutit sig till processionen — in i staden drog tåget igen, förbi de militära vaktposterna, med fransmännen i spetsen och kommunisterna som eftertrupp. Samma natt, medan kommunisternas huvudstyrka drog genom bergspassen från Annam ut på Tonkinslätten med de franska utposterna i bergen ovanför som hjälplösa vittnen, gick förtrupperna till anfall i Phat-Diem. Översten visste ingenting om vad som var i görningen förrän han vaknade klockan fyra på morgonen av att hundarna skällde på gatan. Redan innan någon hade hunnit slå larm, hade officersmässens yttervägg tryckts in av en bazooka på närstridshåll, en av fältkano nerna på gården innanför försatts ur spel och radioanläggningen strukit med vid ett granatnedslag så att översten var utan kontakt med sina utposter och det militära högkvarteret i Nam-Dinh; hela dagen ända fram till kvällen kämpade han för livet i Phat-Diem och för att rensa åtminstone husen på andra sidan vägen, varifrån minsta trupprörelse kunde iakttas och beskjutas. Nu, fyra dagar senare, hade fienden drivits tillbaka en halv kilometer med hjälp av fallskärmssoldater. Det var ett nederlag — alltså var journalister port-förbjudna, inga telegram kunde skickas, för på general de Lattres tid fick tidningarna bara berätta om segrar. Myndigheterna hade kanske stoppat mig i Hanoi’, om de hade vetat vad jag hade för planer, men ju längre bort man kommer från ett högkvarter, desto slappare blir kontrollen, och är man väl inom skotthåll för fiendens eld, blir man en välkommen gäst — vad som hade varit ett hot för regementsstaben i Ha-noi, ett bekymmer för översten i Nam-Dinh, var för löjtnanten i fält ett skämt, en avkoppling, ett bevis på intresse från yttervärldens sida; under några få gudabenådade timmar kunde han få dramatisera sig själv lite och se till och med sina egna sårade och döda i ett heroiskt ljus. Det var bara fotografering som måste förbjudas, inte av fruktan att fotografierna skulle falla i fiendens händer utan därför att de alltför klart skulle avslöja att affären Phat-Diem inte var riktigt som den skulle. Prästen slog ihop bönboken och sade: ”Så var det med den saken.” Han var europé men inte fransman, för biskopen tålde inte franska präster i sitt stift. ”Jag var tvungen att komma hit upp för att få lite ro från de där stackars människorna”, sade han urskuldande. Ljudet från granatkastarnas eld tycktes komma närmare, eller var det kanske fienden som äntligen svarade? Den största svårigheten var paradoxalt nog att hitta honom: det fanns minst ett dussin fronter, och mellan kana 661

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 21 20:19:50 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1953/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free