”EN OINTRESSANT HISTORIA” där jag övernattade, visade termometern bara en eller ett par grader över noll; den enda värmen kom från det alltjämt brinnande torget. Med väggen borta och bågnande dörrar kunde säckvävsdraperierna inte utstänga draget. Dynamomaskinen fungerade inte, och vi måste bygga barrikader av böcker och lådor för att få stearinljusen att brinna. Jag öppnade min enda viskyflaska för att försöka värma oss lite, och de andra samlade sig omkring mig. En löjtnant kom in efter en inspektion av vaktposterna. ”Vi kanske får en lugn natt”, sade han. ”De kommer inte att anfalla före fyra”, sade översten. ”Har ni någon pistol?” frågade han mig. ”Nej.” ”Jag ska skaffa er en. Bäst ni har den bredvid er på kudden.” Han tilläde artigt: ”Tyvärr kommer ni nog att finna madrassen lite hård. Halv fyra sätter granatkastarna i gång. Vi försöker riva upp alla truppkoncentrationer.” ”Hur länge tror ni det här ska pågå?” ”Vem vet? De kan inte avvara några trupper i Nam-Dinh. Det här är bara en skenmanöver. Om vi kan hålla stånd utan annan hjälp än den vi fick för två dar sen, kan man kalla det en seger.” Vinden strök omkring för att hitta en ingång. Säckvävsdraperierna fladdrade (det påminde mig om Polonius med dolken i ryggen), och ljuslågorna flämtade. Skuggorna var teatraliska. Vi kunde ha varit ett resande teatersällskap. ”Har era linjer hållit?” frågade jag. ”Såvitt vi vet”, sade översten med ett stänk av trötthet. ”Det här är ingenting, förstår ni, en fullkomligt betydelselös historia jämfört med vad som händer hundra kilometer härifrån i Hoa-Binh. Där är det krig.” ”Ett glas till, översten?” ”Nej tack. Om ni ursäktar, så tror jag att jag ska sova ett slag. När granatkastarna börjar kan man inte sova. Kapten, vill ni vara vänlig att se till att vår gäst har vad han behöver, ljus, tändstickor, pistol?” Han gick in i sitt rum. Det var signalen för oss alla. Jag låg bara vaken en kort stund. Att äga en kropp tycktes den natten mycket betydelselöst — kanske hade jag sett alltför många kroppar som inte tillhörde någon, inte ens dem själva. Vi var alla förbrukningsmaterial. På slaget halv fyra satte granatkastarna i gång. Denna berättelse skall ingå i en kommande bok av Graham Greene. Författaren läste nyligen upp den i B. B. C:s Third Programme och berättade då att episoden är hämtad tämligen direkt ur verkligheten. ”De enda ändringar jag gjort — av skäl som huvudpersonen i min bok bäst känner — är att jag kastat om händelseförloppet och att två patruller slagits ihop till en. Anfallet på Phat-Diem ägde rum i december 1951, men kriget på nordfronten i Indokina tycks aldrig undergå några förändringar.” Copyright The Listener 1953. Översättning av Birgitta Hammar. 2 BLM 1953 IX 665