GRAHAM GREENE hade lossats, vi levde — döden hade dragit sig undan, kanske till nästa kanal. Framför oss låg en gård med sina uthus: löjtnanten gick in först, han höll sig tätt intill väggen, och vi följde en och en med två meters mellanrum. Utan order spred sig männen över gården. Den var övergiven — inte så mycket som en höna hade lämnats kvar, men på väggarna i det som en gång hade varit finrummet hängde två förskräckliga oljetryck av Det heliga hjärtat och Madonnan med barnet, som gav hela klungan av förfallna byggnader en egendomligt europeisk prägel. Man visste vad dessa människor trodde, även om man inte delade deras tro: de var mänskliga varelser, inte bara gråa, blodlösa kadaver. Krig består till stor del av att bara sitta och göra ingenting, att vänta på någon annan. Utan garanti för att tiden ska räcka är det ingen idé att ens börja en tankegång. Soldaterna lämnade huset igen — inte heller nu gavs några order, de gjorde ett arbete som de gjort många gånger förut. Vad som än rörde sig framför oss nu var fienden. Löjtnanten konsulterade kartan och rapporterade vår position i radion. En djup tystnad föll: till och med granatkastarna var tysta, och luften var tom på flygplan. En soldat ritade med en pinne i gyttjan på gården. Efter en stund var det som om kriget hade glömt bort oss. En kall vind rufsade om i gräset, och en soldat gick försynt runt hörnet för att förrätta sina behov. Jag försökte komma ihåg om jag hade betalat brittiska konsuln i Hanoi för den flaska visky han hade gett mig. Två skott lossades mot vår front. Jag tänkte: ”Nu är det färdigt. Nu kommer det.” Det var den enda varning man behövde. Jag inväntade det eviga med en sorts extas. Men ingenting hände. Ännu en gång hade jag varit ute i ogjort väder, förberett mig på något som inte kom. Först långa minuter senare kom en av vaktposterna tillbaka och rapporterade något till löjtnanten. Jag uppfångade orden: ”Deux civiliens” ”Vi går och ser efter”, sade löjtnanten till mig, och med soldaten som vägvisare letade vi oss fram på en lerig och övervuxen gångstig mellan åkrarna. Tjugo meter från bondgården, i ett smalt dike, hittade vi vad vi sökte: en kvinna och en liten pojke. De var mycket döda: en liten prydlig blodfläck på kvinnans panna, barnet hade lika gärna kunnat sova. Han var omkring sex år gammal, och han låg som ett foster i livmodern med sina små magra knän uppdragna. ”Mal chance”, sade löjtnanten. Han böjde sig ned och vände på barnet. Runt halsen hade det lilla liket en amulett, och jag tänkte: Ju jun hjälpte inte, eller gjorde den det? Under hans kropp låg en halvgnagd brödkaka. ”Har ni sett nog nu?” frågade löjtnanten, hans ton var häftig, nästan som om jag hade varit ansvarig för deras död. För soldaten är kanske civilisten alltid den som har anställt honom för att döda, den som lägger med skulden för mord i avlöningskuvertet och undflyr ansvaret. För första gången tänkte jag: jag hatar krig. Vi gick tillbaka till bondgården och satt tysta i gräset igen, i lä för vinden som likt ett djur tycktes veta att mörkret föll på. Mannen som hade ritat i gyttjan förrättade sina behov, och han som hade förrättat sina behov ritade i gyttjan. Jag tänkte: under det där ögonblicket av stillhet då vaktposterna hade utplacerats, måste kvinnan ha trott att del inte var farligt att flytta sig ur diket. Jag undrade hur länge de hade legat där — brödkakan hade varit torr. Bondgården var antagligen deras hem. Radion satte i gång igen. Löjtnanten sade trött: ”De ska bomba byn. Patruller inkallas för natten.” Vi reste oss och stretade tillbaka igen, stakade oss runt grunden av lik, tågade i gåsmarsch förbi kyrkan. Vi hade inte varit särskilt långt borta, och ändå kändes det som om vi hade tillryggalagt en oändlig väg, med dödandet av de båda i diket som enda resultat. Flygplanen var i farten igen, och bakom oss började bombningen. När mörkret föll runt officerarnas kvarter 664