ARNE SAND PORSLINSGUBBEN OCH URMÄNNISKAN Just i slutet av den tid man kallat Den gamla goda, då industrialismen sparkade i vaggan, vintrarna var kallare än nu och det var dubbelt så långt mellan Värnamo och Växjö, låg, för övrigt just mellan dessa båda städer, ett obetydligt samhälle, okänt för de flesta, och om känt så enbart på grund av invånarnas enfaldighet. Jordbrukarna låg utefter vägarna med sina bästa vagnar och tog skjutstjänst, ungarna stal och snarade vilt på andras marker innan de ännu lärt sig tala rent. Nu hade man emellertid länge nog försökt att inte observera den nya lagen som stadgade att barn från sju år och ett stycke uppåt skulle ges undervisning i kristendom, räkning och nyttiga slöjder, och då klockaren var alltför söndersupen för att komma i fråga rekvirerade man från Stockholm prästens brorson, en boksprängd men rätt oregelbunden kandidat. Då brorsonen stigit av den sista skjutsen och forcerade terrängen med en randig nattsäck i ena handen och ett paket om inte mindre än sex böcker i den andra fick han ute på den stenigaste av alla steniga små-landsåkrar syn på en levande varelse som kom honom att blekna av häpnad. Den böjda ryggen, den låga pannan, den lilla näsan och det kraftiga käkpartiet — brorsonen måste ställa ifrån sig nattsäcken, lösa upp remmen om bokpaketet och ta fram den lilla volym i oktav och kalvskinn som han slagit samman då skjutsen höll: Om menniskans ursprung och utveckling. Med serdeles henseende till Herr Darwins nyaste teorier. Med ivriga händer slog han upp den femte sidan, den som avbil 668 dade en man med böjd rygg, låg panna, liten näsa och kraftigt käkparti och som bar underskriften: Urmänniskan sådan hon är rekonstruerad. Vilken häpnadsväckande likhet! Det vart afton. Snart satt han hos sin farbror, prästen, fönstret stod öppet mot trädgården, kyrktuppen slumrade, lupinerna flammade. Han slog upp boken och visade, prästen höll på att tappa glasögonen. Sannerligen, en rätt märklig likhet. Nu stod inte hushållerskan ut vid sitt nyckelhål utan inträdde med portvinet. Se här, madame, vad sägs? Nej, du min skapare, när såg man på maken! Är det inte som om man lagt den velingen mellan bladen och tryckt till. Nu hade allt förblivit vid denna förtjusande häpnad om inte hushållerskan varit den elakaste käringen i hela södra Småland. Inom tjugufyra timmar visste varje människa på platsen att det å ena sidan fanns en herre vid namn Darrvin, å andra sidan en vid namn Urmänniskan, och att den förre sade om den senare att han gick utanpå både Adam, Eva och Den Helige Ande och därtill var bosatt på orten så att var och en kunde förvissa sig med egna ögon. En vecka gick, nyheten mognade i friförsamlingen. Men en kväll susade den första fallfrukten in genom Urmänniskans fönster i en stenbumlings form, och dagen därpå rände barfotalassarna kring åkern där den stackarn gick och bar sten till bröd och skrek: Urmänniska! Urmänniska! Urmänniskan var en hedersman. Vad han hade var ett klart förstånd, vad han saknade var en sann vän som kunnat hejda denna nya