PORSLINSGUBBEN OCH URMÄNNISKAN massrörelse i dess begynnelse. Att börja med fortsatte han att bära sten och låtsas döv. Sedan tog han sig för att sätta efter ungarna som var kvicka som råttor. Men en dag stannade han mitt ute på vägen och lät dem löpa, ty det gick med ens upp för honom att just denna jakt hade gjort honom till den främling i byn man dittills bara trott honom vara. Med klar insikt om situationens allvar fann han bara den utvägen att göra sig av med stenhögarna och sin fallfärdiga stuga till prästen, och en afton gav han sig i skydd av mörkret av därifrån med ett knyte över axeln och en kreatursstig genom Smålands skogar framför sig. Han övergav en ställning i högre grad än han gav sig ut för att söka en ny, ty hans mål var bara en punkt vilken som helst utanför omkretsen av hans nya ryktbarhet. Han visste inte vad Urmänniska var om inte en klockskojare, ännu mindre såg han ett samband mellan denna dystra natt och den dag för länge sedan då en bildad person uppifrån landet bett att få teckna hans porträtt. På morgonen nådde han en å. Gräset doftade, vinden svepte i träden och tiotusen fåglar sjöng. Urmänniskan sjönk ned på sluttningen och drog fram ett bröd. När han ätit blev han sittande, kastade ekollon i vattnet och såg dem föras med strömmen för att fastna i den härliga svartmyllan längre nedåt ån. Snart blev han dåsig, lade sig på rygg, somnade. Men i sömnen hörde han skott i skogen, plötsligt vaknade han och såg på andra sidan vattnet en man vilken han igenkände som godsägare i denna socken intill den han lämnat och som nu förde ett spö i ena handen och ett koppel med sju ilskna taxar i den andra, medan bakom honom stod ett långt dystert spektakel till förvaltare i svart kappa och med en bössa över axeln. Urmänniskan reste sig förvirrad och försökte mumlande svara på frågan om sitt ärende på andras marker, taxarna slet och skällde, Godsägaren blickade föga milt. Då, i denna ångestfulla stund, blev den fördrivne plötsligt klar över vad han sökte: Jag vill köpa ett fjärdeis tunnland, stammade han. Men då han visade köpesummans obetydlighet och till detta inte kunde tillfredsställande redogöra för varför han sålt sitt förra ställe tappade Godsägaren intresset. Man bjöd och underbjöd, men det stannade vid att Godsägaren erbjöd ett åttondels tunnland på sin egen sida, så enbevuxet och stensprängt att man inte fått ned en spiskrok till jorden. När denna position inte stod att rubba betänkte sig Urmänniskan, tog så upp ett ekollon, släppte det i vattnet och sade: Ge mig ett fjärdeis där det flyter i land. Godsägaren såg på ekollonet som ännu låg nästan stilla, sedan nedåt ån. Den löpte mellan de härligaste betesmarker omväxlande med svart mylla, men för en morän med väldiga bum-lingar måste den vika åt sidan och hade avlämnat lika mycket ollon som ris. Låt gå, sade han. Men överenskommelsen skall gälla var det än flyter i land. Hör ni det, karl. Och på det tar jag Förvaltaren till vittne. Och man började följa ån, i vars mitt ekollonet rörde sig, Godsägaren på en sida med spö, taxar, stövlar och Förvaltare, Urmänniskan på den andra sidan med knyte. Redan guppade ekollonet in mot svartmyllan där det förra fastnat, då var det som hade Godsägaren ett ögonblick tappat kopplet, ty en av taxarna plaskade ut i vattnet och ekollonet befann sig på nytt mitt i ån. Urmänniskan glodde under lugg. Han hade nu goda skäl att ängslas, ty den glänsande frukten närmade sig allt snabbare den åkrök där den enligt Godsägarens kalkyler borde fastna. Godsägaren höll in sina taxar, Förvaltaren stannade, Urmänniskan krökte ryggen än djupare som om han redan böjt sig mot de stenar han måste bära för att frilägga jord åt potatis och rovor. Men i samma stund som man tyckte sig kunna konstatera att ekollonet fastnat i strandbråten svängde det helt självsvåldigt och som man kunde tycka mot all naturlag åter ut i 669