CARL-ERIG NORDBERG lan bokpärmar. På ytan är den fest och fanfar, ett gästabud med livsglädjen i högsätet — men på djupet rör den vid lidandets hjärta. Själva intrigstoffet har Rosendahl hämtat från sina egna ungdomsupplevelser i Värmland. I memoarboken ”Jakten går i bergen” berättar han således om det sagorike i verkligheten som grundades av hans farbror, den s.k. bondbönekungen — och i vilket f.ö. Rosendahl själv utnämndes till kronprins. Farbrodern måste av allt att döma ha varit en utomordentligt säregen person. Vid sidan av sin verksamhet som framgångsrik bläckfabrikant etablerade han sig sålunda som härskare i ett Värmlandsrike vars öden avgjordes under otroliga regeringssammankomster ute på en ö i sjön Alstern. Vid sin ankomst dit hälsades statsråden alltid av en hederssalut ur grön-målade kanoner; kungen själv uppträdde givetvis vid så solenna tillfällen i full ornat, d.v.s. iklädd bl.a. gipsmage, igelkottsmössa, buktalarröst, halvmeterlång fluga samt spira av svärdfiskben. Efter konseljen vidtog så en galamiddag om vars mer intima faser den lyssnande bygden hölls noggrant underrättad: öns uthus var nämligen på sinnrikaste sätt kombinerad med en vältonande klockstapel. Det är denna fantastiska värld (vars mest fantastiska egenskap alltså är dess realistiska ursprung) som bildar bakgrund i ”Jättarna leker”. Med flygande och färgrinnande penslar målar Rosendahl upp en jättefresk av de befängdaste situationer och förvecklingar. Ett svall av figurer virvlar runt i händelsernas virrvarr; man befinner sig på en karusell av brokigheter, i ett cirkustält av tokerier. Och som medelpunkt och primus motor i detta gigantiska marknadsvimmel vinglar och flinar Jon-Per omkring, den från rannsakningsfängelset i Karlstad så triumfatoriskt hälsade. Han är spexets genius, gycklarnas konung! Men är han egentligen en människa? Är han inte snarare en förklädd djävul som med sina bocksprång leder en helvetespolska ? Kanske ändå inte, ty Jon-Per saknar alldeles den medvetenhet om sina makabra talanger som åtminstone en oinitierad gärna förutsätter hos nyssnämnde potentat. Snarast blir han i stället en oansvarig demon i tjänst hos amoraliska livskrafter, ett slags hälsans terrorist som rasar mot allt det sjuka och undergångsmärkta i världen. ”Om det var något han av kristlig kärlek ville tillråda Gud fader så vore det att alla halvfjollingar eller nertyngda eller besmittade varelser skures bort från jordens yta likt en svartnad säd.” Sin bödelsyxa svänger Jon-Per främst över sin egen hustru Pardix-Kersti. Hon tillhör de fördömda. Hennes värld är en själens skym-ningsvärld där sällsamma varelser och underliga ekon smyger kring. Hon lever på bottnen dit dagsljuset inte når, bland djuphavsfiskar som måste tåla ett oerhört tryck. Hon är lidandets prästinna och Petrus, hennes son, den fallandesjuke, är ceremonioffret i hennes svarta mässa. Steg för steg drivs hon närmare avgrunden. Eller snarare ytan ty hon sprängs — just som en djuphavsfisk — sönder när trycket lättar och hon inte längre kan gömma sig i sitt bottenmörker. Med simblå-san mellan tänderna kastas hon upp på den sinnessjukas strand. (Man påminner sig som jämförelse den vansinniges utbrott i novellen ”Svart glädje” men vad som där var ett Paga-nininummer har här blivit en korsfästelse.) Såvitt jag förstår är det emellertid varken Jon-Per eller Pardix-Kersti som utför romanens huvudroll. Det gör i stället Eldbrödra-kungen och han gör det främst i kraft av sin moraliska nyckelställning. Kungen är ju glädjens högste beskyddare och hatas av Kersti som ondskans främste medborgare, som ”narrarnas överstepräst”. Men den glädje som är — eller snarare blir — hans är av annan art än den Jon-Per identifierar sig med. I motsats till den sistnämnde är nämligen kungen medveten, d.v.s. böjd att undersöka handlingars motiv. Till att börja med accepterar han sin roll utan misstankar. Men efter hand börjar tvivlet infinna sig. Vad är det som egentligen inspirerar dessa glädjens riter, frågar han sig. ”Godhet? Idel god 678