SVEN ROSENDAHL Nej, i de flesta fall blir det fråga om frontrapporter från äktenskap som stelnat i ett slags ställningskrig, med antagonisterna omsorgsfullt nedgrävda i ledans skyttegravar. Någon gång kan det kroppsliga mötet få känslornas öde land att blomma — men bara som ett tillfälligt rus. Snart är man tillbaka i det kalla krigets vardag. Cirkeln kan bara brytas genom en katastrof. För Axel Jonsson blir alltså samlivet så outhärdligt att han till sist tvingas till självmord. Detta självmord är kanske för övrigt svensk litteraturs mest anspråkslöst, mest naturligt iscensatta. Axel Jonsson ska visserligen ta livet av sig. Men det innebär inte att han dessförinnan bär sig annorlunda åt än andra dagar. Han äter alltså sin frukost i vanlig ordning, ger hö åt stoet som ska föla och försummar inte att minuterna innan han sätter bösspipan i mun kasta en blick upp mot himlen för att utröna morgondagens väder. Det finns ingenting patetiskt i denna ritual. Den är bara självklar. Axel Jonsson är en naturlig människa. Och sin naturlighet har han fått från — naturen. Den har blivit hans själasörjare: ”en stor och vilsam förtrogenhet”. Den har också blivit det för många andra av Rosendahls många ensamma. Först i naturen, utanför mänskliga småaktigheter, kan de andas ut. Den som intensivast upplever denna lungornas utvidgning är tattaren Vallander. För honom blir pojkårens skogsvandringar och jaktäventyr till själva frihetens sjunkna Atlantis. Den sociala gemenskapen betecknar han bara som ett negativt alternativ — och detta inte så mycket därför att den är oåtkomlig som därför att den innerst inne är honom förhatlig. Han söker ett annat slags läkedom: ”ett ensamt väsens läkedom långt utanför gemenskapen med människor”. Den satsen markerar gränspolerna i Rosendahls diktning — och samtidigt förbindelsen mellan dem. Och för diktaren innebär denna förbindelse inte någon mystisk eller över hu vud taget metafysisk jungfrufödsel. När han i sin självbiografiska skiss ”Den slingrande vägen inåt” (AvB, 1952, nr 2) betonar att ”sökandet efter jagets rätta innebörd rent instinktivt vill stödjas av ett sökande bortom jaget” kan man snarare få i tankarna ett slags psykologisk-biologisk navelsträng. Vad döljer sig då bakom detta hemlighetsfulla ”bortom”? Man kan bläddra i Rosendahls skrifter och säga att de alla varierar samma svar. I dem alla förnims — mer eller mindre tydligt — ett sökande efter stödjepunkter bortom människans fatala verklighet: efter ett grundmönster, en universalprincip. Denna princip flyr undan alla mänskliga tolkningsförsök; ”det båtar föga” — heter det i ”De tysta nätterna” — ”med laboratorier och inte med att hitta på teologier”. Den enda sanna definitionen är den som uppenbaras i fjällripans linjer: ”den levande linjen, den som omsluter hela det organiska livets utveckling på jorden”. Som ett slags trosförklaring kan man kanske i detta sammanhang uppfatta den deklaration Rosendahl avgav i samband med sin i radio framförda urtidsfantasi ”Stäppen brinner”. I polemik mot en lyssnare som anklagat honom för att alltför nonchalant ha blandat ihop anakronistiska djurarter påpekade författaren att denna nonchalans varit helt avsiktlig. Han hade velat ge visionen av en skapelseprocess, ett slags kosmisk smedja. ”Det var en tankelek, en lek med utvecklingsprincipen”, säger han och citerar Gunnar Beskow: ”Här kommer vetenskapen slutligen fram till en punkt, där den tvingas lämna frågan om en Guds existens öppen.” Det är den frågan som Rosendahl velat gestalta i sin senaste och störst anlagda roman ”Jättarna leker”. (Tiden 1953, 19:50.) Det innebär att det blivit en livsåskådnings-roman vilket i sin tur betyder en lektyr av branta motsättningar och dramatiska ytterligheter. ”Jättarna leker” är en roman med cyklonlungor, en jordbävning instängd mel 677