ERLAND LAGERROTH FAULKNER OCH LANDSKAPET ”Yoknapatawpha County — William Faulk-ner ensam ägare och innehavare” lyder inskriften på en av de kartor Faulkner ritat över sin litterära provins. Den äganderätt han sålunda gör anspråk på må anses vara väl styrkt genom att inte mindre än elva av hans böcker är praktiskt taget helt ägnade åt detta område och dess befolkning. En skaparakt av så överväldigande omfång bör, tycker man, ha gett Yoknapatawpha county med dess huvudstad Jefferson en påtaglighet och en innehållsrike-dom, som inte står efter vad som finns hos förebilden i sinnevärlden, Faulkners hemtrakt omkring Oxford i staten Mississippi. Man väntar sig, att av det berättade skall skapas inte bara vida och djupa inblickar i traktens mänskliga liv utan också föreställningar om landskapet, som t.o.m. är mer levande och varaktiga än de som vanligtvis blir resultatet av direkt iakttagelse av det materiella ursprunget. Så har ju skett hos en lång rad av författare före Faulkner, hos Fenimore Cooper, Thomas Hardy, Theodor Storm, Selma Lagerlöf och Wladyslaw Reymont för att blott nämna några få namn. Det har heller inte saknats uttalanden, som stärker sådana förväntningar. Den i Amerika välbekanta kritikern Malcolm Cowley skriver i sitt företal till samlingsverket ”The Portable Faulkner”, att Faulkner utfört ett fantasiarbete, som inte har sin like i vår tid: ”att uppfinna ett Mississippi county som var som ett mytiskt kungadöme, men var fullständigt och levande i alla sina detaljer”. Författaren till den berömda boken ”Alla kungens män”, Robert Penn Warren, vill rentav just i utförandet av landskapsbilden sätta Faulkner före alla andra, när han i en essay från 1946 (in tagen i samlingsverket ”Forms of Modern Fiction”) kategoriskt konstaterar om den yttre skådeplatsen: ”Intet land i hela litteraturen lever livligare i sin fysiska gestalt än detta mytiska county.” (Kursiveringarna är artikelförfattarens.) Men låt oss gå från förväntningar och auktoriteter till verken själva. I ”The Sound and the Fury” finns skådeplatser — bl.a. ängen, som blir golfbana, och bäcken, där barnen badar, — som skulle kunna förmedla föreställningar om landskapet vid Jefferson. Större delen av boken består emellertid av ett återgivande av medvetandesströmmen hos tre av huvudpersonerna, och några direkta beskrivningar av dessa skådeplatser kan därför aldrig komma i fråga. Av de sinnesintryck, som intränger till medvetandet, skulle väl kunna utformas en indirekt skildring — även om denna, på grund av att det vanligtvis är få och godtyckliga intryck, som når dit in, i de flesta fall skulle bli fragmentarisk och oöverskådlig. Det medvetandeliv, som återges i boken, är emellertid oftast extremt fattigt på just dessa inslag. Det första subjektet är en idiot, som har egendomligt få och svaga sinnesförnimmelser och som dessutom tycks fullständigt sakna förmåga att sammansätta dem han har till synteser, som skulle kunna ge honom själv och läsaren överblick över hans synfält. Det tredje subjektet har väl normal sinnesutrustning men han intresserar sig enbart för att lura av sina medmänniskor så mycket pengar som möjligt, och det leder aldrig till att några väsentligheter i landskapet dras in i hans medvetande. Person nummer två däremot har vidare vyer, och under de självmordsfunderingar, varav hans avsnitt 680