FAULKNER OCH LANDSKAPET upptas, utvecklar han en säreget stark känslighet för omvärlden. Det landskap han genomvandrar blir på så sätt ett av de tydligaste i Faulkners hela produktion, men — det ligger inte i Yoknapatawpha county utan i närheten av Boston! ”Medan jag låg och dog” återger än mer undantagslöst än ”The Sound and the Fury” medvetandesströmmar, men genom att huvudpersonerna i denna bok under livsfara tar sig över en översvämmad flod, blir de så illa tvungna att ägna all sin uppmärksamhet åt landskapet, och därigenom framsuggereras utan tvivel vissa föreställningar om sceneriet hos läsaren. Alla deltagarna i flodövergången är emellertid lika litet mottagliga för intryck, som inte direkt påtvingas dem, som den girige i ”The Sound and the Fury”, och det är blott de direkt livsavgörande faktorerna vid floden, som uppfattas av dem. Även om landskapet genom sitt omedelbara samband med ett livs-mättat skeende får en stark illusion av åskådlighet, blir dess innehåll därför ytterst tunt; det liknar närmast ett underexponerat negativ. I all sin livlighet utsäger det ytterst litet om vad som är specifikt för just Yoknapatawpha county. Faulkners förkärlek för att fördjupa sig i på intryck fattiga medvetandesströmmar och noggrant avskärmade perspektiv medför också i alla hans andra böcker om sin hemprovins en utpräglad brist på sammanhang, överblick och åskådlighet hos skådeplatserna. Än mer väsentligt för dessa andra arbeten och samtidigt också för landskapets roll i dem är emellertid, att de som få andra av världslitteraturens verk är fyllda av våldsamma spänningar och av den omstörtande verksamheten hos de krafter, som frigöres när spänningarna urladdas. I översvämningen i ”Medan jag låg och dog” har Faulkner funnit ett sådant kraftflöde i landskapet Yoknapatawpha, men fråga är om inte detta är det enda exemplet därpå. Det är i stället mänskliga konflikter — mellan individer, mellan individ och samhälle och mellan grupper i samhället Yoknapatawpha County enligt William Faulkners egen karta. — som fyller alla hans böcker och ger dem deras våldsamt dramatiska intensitet. Orsaken till att Faulkners känslighet för dynamiska skeenden i så ytterst ringa grad hämtat stoff från hans eget landskap, ligger väl i själva karaktären hos detta landskap. Det tycks vara lika fattigt på iögonenfallande motsättningar, som dess mänskliga liv är rikt därpå, och de enda våldsamma skeenden, som kan uppletas där, är väl just översvämningar (och möjligen härjningar av virvelstormar). En bekräftelse på att denna bygd saknar omedelbar attraktionskraft, om inte på Faulkner själv så i alla fall på en av de få personer i hans stora galleri, som behandlas med aktning och sympati, finner man i avsnittet ”Delta Autumn” i ”Go Down Moses” från 1942. Den gamle Isaac McCaslin, som både här och i den i samma bok ingående ”The Bear” är föremål för denna uppseendeväckande vänlighet, kommer nämligen där efter mycket funderande, varför han under varje november i mer än 3 BLM 1953 IX 681