FRITIOF NILSSON PIRATEN FÄRSINGEN Man byggde hamn i Havborre läge år 1880. Bygget hade skridit gott fram under sommaren. Nu var man i slutet på augusti då en ostlig kuling medfört en tillfällig stagnation i arbetet. Tre dagar hade kulingen stått, tre dagar hade den gröna sjön gått över piren. Men tredje dagens kväll hade vinden dragit sig nordlig och småningom lagt sig under natten så att det nu, på fjärde dagen, blåste en stadig bris under en solklar himmel. Ute i bukten låg sjön som en djupblå fäll som dyningen mol och mullrade under och där vinden ibland rev upp vita stickelhår. Kom ett strömoln länsande för brisen så mörknade fäl-len i dess spår som om en osynlig hand strukit den mothårs. Men i landningen bröts dyningen vit och stormade stranden i kolonn på tre. Man kunde med blicken följa de tre vita linjerna uppåt kusten där de drogs samman alltmera tills de gick i ett under den solgula strandvallen vid Killehusen. På redden låg skonerten Texorina av Havborre och slingrade så att hon emellanåt doppade ledstängerna. På resa från Ähus hade hon ankrat upp för några timmar. Skepparen, bästemannen och en pojke var i land. I hamnen gick den vita sanden den tiden ända upp till husen i läget. Nu hade stormen rört sanden och strukit den slät i stora ytor, kupat den vid stänger och stenar, dragit den i mjuka råsar eller räfflat den över begraven strandhavre. Fast kulingen blåst över var det nästan så stilla i hamnen som på en söndag ty fiskarna låg ute i vrak och sjöhävningcn var ännu för svår för någon vidare verksamhet i bygget. Dyningen fräste och sprutade skum i Drejare-knutan och sjöarna reste sig butelj gröna över piren, bröts och fyllde bassängen med ett vitt lödder där de skrikande måsarna hade svårt att finna födan. Mudderverket som eljest var bemannat med fyra man i spelet och en skräddare och f.d. scgelmakare som kapten låg tyst och övergivet och rullade i sina förtöjningar. Men där brobänken skulle bli arbetade man än så gott som på torra land och pålningen hindrades inte av sjön. Där var hej arkranen igång med två man i vinschen. Deras ryggar kröktes och rätades över vevarna, spärrhaken klapprade mot kugghjulet, den tunga hejaren av järn gick sakta till väders. När den föll träffade den pålen med en knall som repeterades med virvlar från husväggarna i läget och i dova efterslag från backarna där bakom. Utanför Jon Hickes stuga var en flock barn samlad kring stenhuggaren som begagnade tillfället när hammarn ändå måste vila till att i stilla mak härda sina borrstål. Ässjan var uppställd i en sanddriva vid en stubbad pil som under sommarens lopp blivit svartrökt och bränd som en sotarviska. När han trampade bälgen stod en stålblå kvast av rök och värme upp från kolelden. Stenhuggare Lars Andersson var främling på kusten. Han var från Färs härad och gick i läget under namnet färsingen. Redan tidigt på våren hade han sport rykten om hamnbygget och om de goda förtjänsterna där. Så hade han tagit sina verktyg i en säck på ryggen och gått de tre dryga milen till Havborre där han omedelbart fått arbete. Var Lars kom flockades barnen omkring honom såsom dragna av en magnetisk kraft. Han hade den öppna frändskap med barnasjälen som barn så väl anar och känner och som kan komma dem att älska en människa 737