FRITIOF NILSSON PIRATEN lika förbehållslöst som de älskar ett djur eller ett livlöst ting. En sådan frändskap finner man sällan ohämmad hos unga människor, Lars var inte mera än tjugosex år gammal. Barnen som med. sin rika inbillning ger varje sak det liv som de fordrar av den fäster sig ofta vid tysta människor. Lars umgicks med dem utan stora åthävor och nästan utan ord. Deras friska sinnen värmdes genast av den halvt buttra sympati som strömmade mot dem från stenhuggaren och han vann från början deras tillgivenhet. Om han var obeskrivligt komisk när han rynkade ögonbrynen så ingav till gengäld hans stillsamma leende respekt och blicken från de grå ögonen förtroende. Det var en högtid för barnen när Lars borrade sten eller när han som nu härdade borrstål. Då kunde de vara honom så nära de ville. När han högg sten måste de hålla sig på avstånd för stenstänkets och de farliga skärvornas skull. Härda borr är ett göra som kräver all akt-samhet och uppmärksamhet, i synnerhet när det kommer till anlöpningen. Barnen följde Lars’ göranden med spänt intresse, trängdes kring ässjan, hängde på varandra, knuffades och sträckte sig på tå för att se bättre. Jon Hickes pojke stekte några potatis i askan, Lars måste vända dem medan han passade sina borr. — Bränn dom inte! förmanade pojken. Lars svarade inte. Han stirrade på härden och trampade bälgen för fullt. Hans ögon krympte för det vitglödande ljuset så att ingenting av vitan syntes. Ässjan frustade klar eld. Nu närmade sig det riktigt spännande! Ungarna höll andan när Lars tog ett glödande borr ur ässjan och stack det i härdhon som fräste och ångade medan han långsamt förde borret upp och ned i vattnet. När stålet väl var avkylt måste det värmas igen, det var anlöpningen. En känslig procedur. Lars gjorde en varnande åtbörd mot barnen: nu gällde det! De förstod och höll sig tysta och stilla som möss. Han friskade upp elden med ett tramp i bälgen och stack borret i ässjan. Sakta lät han det glida av och an i glöden och samtidigt rotera i handen. Han hade skjortärmarna uppkavlade över armbågarna och skjortbröstet uppfläkt. De seniga armarna var sotstrimmiga. Ansiktet, halsen, det ludna bröstet var rödbränt av elden från ässjan och en svettig test av det halmblonda håret föll mörk över pannan. Hans breda skuldror var kullriga och liksom knutna om en kraft som för tillfället hölls bunden. Varje drag i ansiktet uttryckte spänd uppmärksamhet: de tunna, hårt sammanknipna läpparna, vecken över näsroten, de vidöppna näsborrarna. Blicken var intensivt fästad på borret och följde skiftningen i stålets färg allteftersom temperaturen steg. Slutligen trädde den rätta, havregula färgen fram. Spänningen släppte hans ansikte. Han tog borret ur elden och kylde det på nytt i vattenhon. Med ens kom det liv i barnen. Hickes pojke rakade sina potatis ur askan och bollade dem från hand till hand för att svala dem. Lars lät ässjan vara och satte sig på gärdes-gården. Strax bullrade barnen upp omkring honom. Nu tillhörde han dem medan han vilade några minuter. En pojke i halvlånga byxor ställde sig bredbent framför honom i den kolstänkta sanden och frågade: — E de sant att han har grönt blod? Då skrattade de allesamman. Det var inte första gången frågan gjordes, de brukade ofta prima honom för hans blod. Färsingarna hade ju grönt blod. Det sade alboiterna och likadant hette det i Frosta härad. Det kom alltså från grannarna och var säkert inte ment som smicker. Lars var aldrig snar med svar på en fråga. Han tänkte sig för, putade med munnen. Precis som han alltid brukade göra när hans gröna blod kom på tal. Så tog han sävligt upp fällkniven och brynte bladet på tumnageln. Det hörde till, barnen visste det för väl. Och sedan blev det inte mera, det visste de också. Men varje gång var det ändå lika spännande. De trodde ju att färsingarna hade lika rött blod som de själva men innerst i dem 738