ERWIN LEISER GYCKLAREN PÅ BARRIKADEN Anteckningar om Bertolt Brecht Hemligheten med Bertolt Brecht är hans rörlighet. Den upphäver de skenbara paradoxerna i hans utveckling där kontinuitet och förskjutningar ingalunda utesluter varandra. Brecht har förblivit sig lik genom åren trots att han ständigt är på glid, nära och ogripbar, oförändrad men främmande. Han är både munk och clown, asketisk förkunnare och lekfull gycklare, vis cyniker och naiv moralist. Han är tidsmedveten och otidsenlig, en modem Li Tai-po på vandring genom det öde landet, en medeltida trubadur på nuets slagfält. I hans diktning möts kinesiska pastellfärger och grälla skillingtryck, bibliska orgeltoner och sugande jazzrytmer. I en tid då allting både är möjligt och omöjligt är hans utgångspunkt och teknik givna: Han ifrågasätter allt och framställer det självklara som ovanligt, det ovanliga som självklart. Han vet att just det enkla kan vara svårt och det sammansatta okomplicerat. Människan, föremålet för hans undersökningar, förutsättes som okänd, därför lyder den viktigaste av de försåtliga barnfrågor han slungar ut: ”Vad är egentligen en människa?” Något tillfredsställande svar får han inte och har han inte heller till hands. Men han försvarar det mänskliga i en omänsklig tid. Han vet att människan är ensam i en kall och mörk värld och tvingas sälja sig för att kunna leva. Han vet att det finns förtryckare och förtryckta, rika och fattiga, starka och svaga. Han vet att det goda förföljs inte för att det är gott utan för att det är svagt. Han har sett 1800-talets trygga moralsystem bryta samman; krig och revolutioner har fostrat en ny, amoralisk och hård människotyp som både skrämmer och fascinerar honom. Redan tidigt leder hans upplevelse av den moderna civilisationen som en asfaltdjungel till kravet på en annan, bättre värld där de hjälplösa hjälper varandra och alla skrankor försvinner. Människan blir endast bättre om hennes situation förbättras, därför gäller Brechts intresse inte den psykologiska tolkningen av hennes inre motiv utan beskrivningen av hennes läge. Hans lyriska form är balladen som lägger tonvikten vid yttre händelser och rörelser. Den enskilde intresserar honom mera som typ än som särfall; det gäller det kollektiva skeendet, principen bakom händelseförloppet. Samtidigt är Brechts kontaktbehov så starkt att hans teater som ska spegla den antiindividualistiska tidens tendenser medvetet avstår från massuggestionens knep och vill nå individen. Teatermannen Brecht betraktar inte publiken som helhet utan vänder sig direkt till den enskilde för att en gemensam lek eller ett samtal om väsentligheter ska komma till stånd. Brecht dyker själv under i den anonymitet han så intensivt upplevt. Han betraktar inte sitt öde som undantag och gör ingen skillnad mellan sig och andra. Om han ber om överseende med de svaga, räknar han sig själv till dem som behöver skonsamhet. Om hans dikt blir självuppgörelse, ligger denna aldrig på ett privat plan utan växer till en rättegång med tiden, där slagen viner åt alla håll och även Brecht sitter på de anklagades bänk. Den robusta materialism som är påfallande redan hos den unge Brecht för mannen som 765