ERWIN LEISER Bertolt Brecht. vill förbättra världen med en viss självklarhet till marxismen. Han slår dock vakt om sin integritet och ansluter sig inte till kommunismen eller något annat parti. Dels vet han att diktaren är statist på den politiska scenen, dels behöver han rörelsefrihet som dialektisk marxist. ”Renlärig” kan han aldrig bli. Hans plattform är teatern som han från början är besatt av. Den tillfredsställer hans längtan efter förvandling och hans önskan att förändra människan. Den blir lekplats och tribunal. Gyckelspelet avslöjar spänningarna mellan människa och människa. Bakom masken döljer han sin privata identitet och vinner distans från verkligheten. Uttryck och innehåll bildar en organisk enhet hos Brecht, och i stort sett finner man redan i hans ungdomsverk den förkunnelse och den form som sedermera skulle göra honom berömd och bli stilbildande. Visserligen är han inte ensam om sin upplevelse av den borgerliga världens förfall och revolutionens rus. Den inflammerade mellankrigstidens feb riga aktivitet mellan revolutionsvågen och uppladdningen till en ny världsbrand har inte bara Brecht skildrat som en vaggande häx-dans på spöklika barer. ”Tolvskillingsoperan” är endast sammanfattningen av ett skede, vars vardag motsvarade George Grosz’ vassa karikatyrer av frossande gulascher och hålögda trashankar. Brecht har också utan tvivel färdats i Rimbauds ”Bateau Ivre” och utnyttjat ”Saison d’Enfer” i ”Im Dickicht der Städte”. Redan Georg Biichner har framställt förhållandet mellan rika och fattiga som utgångspunkt för en revolution och i ”Woyzeck” förklarat att den fattige inte har råd att vara moralisk. Som balladsångare förnyar Brecht en folklig teatertradition med rötter i com-media dell’ arte. Både äcklet och den vegetativa livskänslan i hans ungdomsdrama ”Baal” bebådas av Georg Heym och gestaltas med liknande rekvisita av Gottfried Benn. Avgörande är emellertid att man redan i Brechts första dikter och skådespel kan spåra den egna tonen, en enkel nykterhet som motvikt till ruset, ett påtagligt antiromantiskt och osentimentalt röstläge. Upptakten till hans episka, antiillusionistiska teater är uppmaningen ”Glo inte så romantiskt” till publiken i ”Trommeln in der Nacht” och inledningen till ”Im Dickicht der Städte” som ber åskådaren att opartiskt bedöma huvudpersonernas kampmetoder och koncentrera uppmärksamheten på slutronden. I ”Baal” avbryter sångaren den vackraste balladen med kommentarer som ”Min röst är bra i dag” och ”Gitarren är inte stämd”. De stiliserade självporträtten i diktsamlingen ”Hauspostille” innehåller redan det väsentliga av Brechts problematik, mönster-exemplet är den kända ”Ballade vom armen B. B.”. I ”Ballade auf vielen Schiffen” jäm-föres diktaren med en skeppsbruten som simmar omkring ”utan hatt och naken” och vet allt om världen; ”han har sett den och känner en lust att drunkna—och en att inte gå under”. När Brecht berättar om ett kärleksmöte i ”Erinnerung an die Marie A”, minns han inte 766