TEATER för människornas illusioner. Vilken modern pjäs har inte en sådan symbol? Det verkar så främmande att publiken vid premiären i Paris på 90-talet kunde utropa: Ta in den förbannade fågeln! eller att man började kackla i salongen när fågeln kom på tal. Numera reagerar publiken på ett annat sätt, man säger: Jaså, det är vildand den här gången. Det är nog inget tvivel om att Ibsen blir förstådd nu, men hans stycke verkar också mindre djärvt och originellt nu än då publiken var oförberedd. Hans symboliska psykologi har ju heller inte förblivit oöverträffad. Men ”Vildanden” är faktiskt den pjäs av Ibsen som ser modernast ut i dag. ”Ett Dukke-hjem” sentimentaliserar ju så förfärligt kvinnans situation och ”Brand” heroiserar i hög grad den rena självgodheten. I ”Vildanden” är den ibsenska storvulenheten sedd underifrån, som en parodisk förklädnad, där går ingen självgod stridsman och folkefiende kring och avslöjar andra, där avslöjas han själv. Hjalmar Ekdahl i ”Vildanden” behandlas ungefär som man själv skulle vilja behandla Dr Stockmann när man ser ”En Folkefiende” på teatern. Han kläds av från huvud till fot. För Ibsen är det också fråga om en uppgörelse med ”Brand” och Dr Stockmann, ett bittert konstaterande att hans heroiska människa aldrig är för god för denna världen men oftast för självgod för att leva i denna världen. I ”Vildanden” är människorna futtigare än i de stora dramerna och kommer oss därför närmare. Blott en förlupen galning och idealist (grosshandlarsonen Wärle) vittnar om hur snörpt känslolivet är hos Ibsens favoritgestalter. Hos Hjalmar Ekdahl däremot finns rikedom och spontanitet. Han spelar ”Brands” och Dr Stockmanns hjältespel med hela sin obetydliga begåvning som insats, en yvig och ihålig nordisk fura i kamp med elementen, ståtlig och löjlig, gripande och förljugen. Det är en s.k. stjärnroll och skådespelaren Ulf Palme har kommit till Östgötascenen för att spela den. Från sina år vid filmen bevarar han en förkärlek att se ur som Barabbas men i övrigt är han sig lik och gör en stor insats. Ekdahl brukar spelas av yviga aktörer med fallenhet för gester, Ulf Palme är snarast monumental, men gör sig här yvigare än någon. Den som förr tvivlat på hans förmåga att förnya sig bör se hans insats här. I övrigt är det ingen riktigt inspirerad föreställning som Ingrid Luterkort gjort, fast den var balanserad och genomtänkt. Till det bästa hör Olof TIiixd-bergs Relling, förnuftets och resignationen, talesman, som verkligen blir auktoritativ den här gången. Och så Hedvig i Margreth Wei-vers lite för fullvuxna gestalt — man var tacksam att hon spelade så lite på barnslig trulig. het som hon gjorde. Det är alltid beklämmande att se vuxna spela barn. Göran Palm Bertolt Brecht: Flickan och gudarna. Översättning: Ebbe Linde. Dekor: Martin AH1-bom. Regi: Hans Dahlin. Malmö stadste^. ters stora scen. ”Der gute Mensch von Sezuan” eller ”Flickan och gudarna”, som den kallas i Malmö, är ett av Brechts mest graciösa stycken men det ger också ett klart uttryck för hans sociala åskådning. I Ebbe Lindes fyndiga översättning och med Hans Dahlin som regissör kom mycket av det bästa hos Brecht fram — lek-fullheten, poesin, den naturliga kontakten med publiken. Föreställningen visade tydligt att den stora malmöscenen inte är så svår att spela på som man ofta vill göra gällande. J varje fall kunde man med hjälp av en hög brobåge i en diagonal över scenen och genom att utnyttja förscenen ta bort det ödsliga intryck, som kan uppstå på denna teater. Däremot bidrog de långa avstånden till att dämpa takten och eftersom också författaren i flera avsnitt tar sig god tid, blir det tempot ibland för långsamt — pjäsen har dock lyckligtvis en stegring mot slutet. I Köpenhamn har man samtidigt gett ”Mutter Courage” och där nådde man inte fram till den stilisering, som Brecht kräver. Hans Dahlin gick däremot medvetet på väsentliga punkter förbi Brecht. I Dahlins föreställning finns ett minimum av konkreta detaljer — restaurangen i bröllopsscenen markeras exempelvis av en enda kypare. Denna långt drivna stilisering kan föra med sig vissa risker, några kraftiga färgklickar här och där och några pregnanta föremål skulle ge större påtaglighet hos handlingen. Brechts sociala aggressivitet hålls också tillbaka — där får skådespelarna ta en stor del av ansvaret — den entusiastiska premiärpubliken var säkert inte riktigt klar över vilken farlig förledare de umgicks så hjärtligt med. Allra bäst har den stora fab-riksscenen utfallit. Det är en lysande syntes av musik, dans och pantomim och den har en originell ljussättning, som blottlägger alla 808