TEATER Luigi Pirandello: Henrik IV. Översättning: Karin de Laval. Dekor: Olof Montelius. Regi och bearbetning: Johan Falck. Hälsingborgs stadsteater. Luigi Pirandello: Sex roller söka en författare. Översättning: Nils Agrell. Dekor: Per Falk. Regi: Ingmar Bergman. Malmö stadsteater, Intiman. När Pirandello plötsligt kommer igen på svenska scener och företrädes med två av sina viktigaste verk i Hälsingborg och Malmö, kan man konstatera att hans dramatik har överlevt och man vill fråga varför den har gjort det. Det är påfallande att hans starka hävdande av att rollen betyder mer än personligheten (”Ve den som inte vet att rätt bruka sin mask”, heter det i ”Henrik IV”) delvis har stöd i modern psykologi. Det är lika påfallande att Pirandello har visat en av de viktigaste vägarna från den naturalistiska teatern och att den illusionslek och det spel i spelet, som vi under senare år har matats med i Anouilhs pjäser, är förebådade av Pirandello på ett djupare och originellare sätt. Men det viktigaste är kanske att den tragiska kärnan i Pirandellos problematik har fått ökad aktualitet, det framgick tydligt av föreställningarna i Hälsingborg och Malmö. I Hälsingborg har Falck och Montelius byggt upp en vacker medeltida slottsinteriör och inramningen kring den stora solorollen är någorlunda habil. Men föreställningen får sin väsentliga prägel av huvudrollsinnehava-ren: redan från den första, väl förberedda entrén dominerar Max von Sydow på ett självklart sätt scenen. Hans stora, trötta huvud, hans uttrycksfulla ögon, där skräck, olycka och förakt växlar, och hans stapplande gång — det är några drag i märklig karaktärsteckning. En av de stora fallgroparna är att han på sätt och vis ska verka mera sinnessjuk, sen han har avslöjat att han är botad och inte längre tror att han är Henrik IV. Detta genomförs mycket skickligt av Sydow och på så sätt får illusionsleken den komplicerade bakgrund, som är nödvändig. Kollisionen mellan Pirandello och Ingmar Bergman i Malmö har gett upphov till en ytterst fascinerande teaterupplevelse. Att det finns mycket äkta djupsinne och många spirituella dialoger i ”Sex roller söka en författare”, visste man på förhand. Men skulle den ganska tunna historien om den solkiga familjen fortfarande räcka till? Det är här som Ingmar Bergmans fantasi och intensitet firar en stor triumf: man inte bara upplever familjetragedin — man tycker också att perspektivet på den har djupnat väsentligt. Det är svårt att tänka sig att inte detta är Ingmar Bergmans mest mogna och helgjutna regiskapelse och jag kan inte erinra sig någon föreställning på Intiman, som har gjort ett starkare intryck. Till detta bidrar inte minst de sinnrika grupperingarna av människorna: början med modern och de yngsta barnen i centrum, skådespelarna på en sida och fadern och dottern som rörliga figurer står mycket verkningsfullt mot de fina färgtonerna i Per Falks scenbild. Och i slutscenen är det något kusligt över de sorgklädda familjemedlemmarnas marionett-artade förflyttningar, innan tragedin, som samtidigt belyser det konstnärliga skapandets bittra villkor, får sitt oundvikliga slut. Och vilket drivet och färdigt spel! Benkt -Äke Benktsson ger en viktig tillsats av humor åt teaterdirektören — denne kan annars verka för enfaldig. Åke Fridell täcker nästan helt faderns sammansatta roll, Aino Taube är ytterst gripande som modem och Folke Sund-quist har väl aldrig förut varit så bra. Gertrud Fridh är styvdottern. Hon är suverän, när hon uppträder vulgärt och fräckt, hon dirigerar säkert tillsammans med fadern de andra rollerna men hon övertygar inte lika starkt, när hon är plågad och lidande — där kommer vid några tillfällen in en del oäkta tonfall. Nine Christine Jönsson gör en av kvällens svåraste och styvaste prestationer: hon spelar gossens stumma roll — hos denne pojke, som rör sig ängsligt och utan hopp, koncentreras den ångest, som driver familjen att på nytt uppsöka och uppleva sitt öde. Paul Lindblom Henrik Ibsen: Vildanden. Regi: Ingrid Lu-terkort. Stadsteatern Norrköping-Linkö-Ping. Man har ofta förvånat sig över att så gammaldags intrigspel och idédiskussioner som Ibsens kunnat fängsla så starkt i dag. Beträffande ”Vildanden” är man nästan förvånad över motsatsen: att en så vanlig modem pjäs kan fängsla. Vad som en gång var nytt och förbryllande i ”Vildanden” hör nämligen till de vanliga teateringredienserna nu. ”Vildänden” själv sitter vingklippt på en vind bland höns och kaniner och är en stackars symbol 807