Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Sebastian Ahlander: Språk och tradition i Östafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språk och tradition i Östafrika
det kan han inte. Mangua återknyter till de
tragikomiska hjältarna som dominerar modern
afrikansk litteratur: endast skenbart har de anpassat
sig till den moderna civilisationen men egentligen
förstår de ingenting av den värld som omger dem.
Mangua använder amerikansk engelska för att
beskriva den moderna sortens hjältar. En svårighet
är att denna engelska inte talas någonstans i Afrika.
Det blir därför lätt overkligt, särskilt när han
tillgriper slang som för honom farligt nära den prosa
som Mailer och Purdy gjort litterärt känd. Men
för alla de afrikanska stadsbor som läser billiga
amerikanska böcker och serietidningar utgör
Manguas språk ändå en del av verkligheten. För
dem är hans språk funktionellt. Många läsare
känner igen sig i Manguas böcker. Han har helt
enkelt skildrat verkligheten för alla de afrikaner
som flyttat in till städerna. Det är nyckeln till hans
framgång.
7
Den östafrikanska litteraturen är snart tio år
gammal. Den är fortfarande mycket ung: förutom
Okot p’Bitek är ingen författare över 35 år.
Författarna är knutna till universitet och står därför
fortfarande fria gentemot den nya afrikanska
makteliten. Experimenterandet fortsätter även om
det mest är romanformen som kommer till
användning. Det är egentligen bara Bitek och Taban
lo Liyong som självständigt experimenterar med
former som ansluter till den traditionella
litteraturen. Och språket är hela tiden engelska. De
söker forma språket efter egen vilja för att frigöra
det från den anglosachsiska kulturens värderingar
och associationer. Men det kräver först att de
fullständigt behärskar språket vilket bl.a. i Ngugis
fall skett inte utan dokumenterad möda.
Men bristen på kontakt med det egna folket
kan leda till att författarna grips av tvivel inför
sitt författarskap. Sedan 1967 har Ngugi inte
kunnat skriva något skönlitterärt eftersom han inte
kan se någon mening i att skriva på ett språk som
de flesta av hans landsmän inte förstår. Och Bitek
förefaller ha vänt sig bort från den socialt
medvetna konsten till de privatiserade upplevelsernas
domän.
Bitek är den första svalan. I fortsättningen måste
författarna använda sig mer av den afrikanska
muntliga litteraturen som inspirationskälla, påstår
Taban lo Liyong, och nämner att Östafrika har
mycket att lära av ”Gösta Berlings saga” som
skickligt väver in folksagor i romanstrukturen.
Men först måste den muntliga litteraturen
upptecknas. Flera yngre författare har därför rest ut i
landet med bandspelare och anteckningsblock för
att fånga upp denna litteratur innan den dör ut.
Flera ambitiösa projekt har startats i syfte att
samla och ge ut muntligt material, bl.a. kommer
inom kort 400 sånger från norra Uganda att ges
ut i engelsk översättning. Samtidigt kommer
författarna i kontakt med folket ute i byarna. Det
skulle kunna utveckla sig till en östafrikansk
na-rodnikrörelse. Dess viktigaste insats skulle utan
tvivel vara att återknyta kontakten mellan de
intellektuella och folkets stora flertal ute på
landsbygden, vilket kunde leda till nya intressanta
experiment som närmade den skrivna litteraturen
till den afrikanska traditionen. Men språket förblir
engelska, tills vidare.
2 BLM 1973 IV
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
