Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Sebastian Ahlander: Språk och tradition i Östafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dag Sebastian Ahlander
tudeskolans anda där det gällde att vara så
annorlunda den vite mannen som möjligt, även till priset
av en hopplöst stillastående värld. Wole Soyinka
levererar den bittraste kritiken då han menar att
Bitek inte är uppriktig eftersom han varken själv
kan eller vill förkasta västerlandets seder. Det är
främst europeiska kritiker som uppskattar hans
protest mot det västerland som de själva är djupt
besvikna på. Men det är omöjligt att få förståelse
för denna utvecklingsleda i Afrika där varje steg
bort från det ursprungliga tillståndet uppfattas
som en förbättring av levnadsvillkoren.
Står man litet vid sidan om själva problematiken
är det uppenbart att ”Song of Lawino” och de
andra sångerna är intressanta litterära nyskapelser.
Hans sånger representerar något nytt och eget i
den skrivna litteraturen. Bitek har gjort en syntes
mellan det skrivna och talade ordet. Åtminstone
bakom den första sången ligger det ett visst
grupparbete. Dess tillkomst liknar således den
afrikanska muntliga litteraturens. Politiskt har
de inte slagit lika väl ut. Det är bara ”Song of
Prisoner” som har ett budskap som känns aktuellt.
Det är en bitter anklagelse mot de styrande i det
självständiga Afrika som svikit människornas
förväntningar och som genom mygel och övergrepp
säkrar sin politiska och ekonomiska välfärd. I den
senaste sången ”Song of Malaya” har Bitek
övergivit det sociala och politiska perspektivet. Istället
prisar han Nairobis gatflickor som de verkliga
livskonstnärerna. Här framträder ett konservativt
drag hos Bitek som hela tiden ligger latent i de
två första sångerna. Det är inte ett radikalt brott
med västerlandet de vill uppmana till utan en
återgång till ett ex post ante, d.v.s. ett brott med
det västerländska teknologiska samhället
överhuvudtaget.
Både form och språk är nyskapelser. Redan
genom titlarna anger han anknytningen till sången,
den muntliga litteraturen. Han bygger på
acholi-sångernas form. Under arbetet med ”Song of
Lawino” deltog många personer. Bitek läste upp
det han tecknat ned och folk fick ge sina
synpunkter och Bitek gjorde ändringar. Han
använder uppmaningar precis som i den traditionella
sången, ”Mina stamfränder”, ”Min vän, jämnårig
med min broder, akta dig”. Viktiga passager
upprepas, andra återkommer genom hela sången som
refräng: ”Låt ingen rycka upp Pumpan på den
gamla boplatsen”.
Bitek har sedan översatt en del av texten till
engelska. Han har valt att göra en översättning
som nära följer acholitexten men utan rim. I flera
fall har därför ordspråken förlorat sin mening
på engelska. Men samtidigt har han lyckats skapa
ett originellt och uttrycksfullt språk genom att så
nära följa den ursprungliga texten. När han sedan
i ”Song of Ocol” och ”Song of Prisoner” skriver
direkt på engelska följer han inte längre
acholi-sångemas språk och mönster utan lyckas genom
stor skicklighet med ord och knappa meningar
-ofta två ord i varje rad som en trumma - skapa
ett levande språk. I ”Song of Malaya” slutligen,
uppnår han ett mjukt suggestivt poetiskt språk
med stor lyskraft. Okot p’Bitek är en mycket
skicklig ordkonstnär på ett språk som han blivit
påtvingad - engelska, men han är stark nog att
forma det efter egen vilja.
6
Charles Mangua har skrivit två romaner ”Son of
Woman” och ”A Tail in the Mouth” som blivit
stora publikframgångar i Östafrika vilket är
ovanligt. Överallt på gator och i bussar ser man
människor som läser hans böcker. Mangua står helt
utanför den krets akademiskt färgade författare
som hittills dominerat litteraturen. Han skildrar i
likhet med Cyprian Ekwensi i Nigeria den
moderna staden. Manguas hjälte är den rotlöse
afrikanen som kastas hit och dit av ett nyckfullt öde.
Handlingen i böckerna är enkel. I ”Son of
Woman” dricker en uppkäftig ung man öl, sedan
ligger han med olika flickor och så glömmer han
bort att gå till sitt jobb som han förlorar. Boken
börjar och slutar i samma tonläge. Hjälten
återvänder alltid till nollpunkten. Han har ingenting
lärt och ingenting glömt. ”A Tail in the Mouth”
handlar om en ung man av samma typ men denna
gång har Mangua satt in händelserna i ett
historiskt sammanhang. Hjälten upplever
Mau-Mau-upproret och han tänker inte på något annat än att
rädda sig själv. Det leder till att han tjänar både
engelsmännen och upprorsmännen, allt beroende
på omständigheterna. Till slut hamnar han i
Nairobis slum.
Manguas inställning till traditionell afrikansk
visdom är klar. Den har ingen relevans för de
afrikaner som hamnat i den moderna storstadens
ekorrhjul. Här råder istället de vassa armbågarnas
moral. Men Mangua anger inte något alternativ
till de förlorade värdena. Han beskriver bara
verkligheten som han ser den. Sedan lämnar han
hjälten att på egen hand slå sig fram om han kan. Och
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
