Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnel Ahlin: Kousor, gruvornas gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnel Ahlin
Kousor, gruvornas gud
Kousor är namnet på gruvornas gudom. Bland
alla sterila berg och ofruktbara stalp och
öken-artade vidder känner Kousor till berget skrevet
blottan som är havande med malmförande
kroppar. Kanske är det han själv som har avlat guld
silver koppar zink tenn i dessa karga stenhårda
inälvor. Ingen människa kan av sig själv finna det
havande berget och än mindre punkten från
vilken förlossningskonsten bäst bör sättas in. Det är
Kousor som leder den som hittar de åtråvärda
kropparna i bergens innandömen. Från början till
slut är det han som bestämmer händelseförloppet.
Väldet är hans och Kousors regemente är hårt,
hårdare än annat vi känner. Men vinsten skattas
mycket högt av alla som får leva ovan jord.
Herrarna slår mynt av det. Ädla metaller stoppar ess
i handen på en furste som rustar sig för krig.
Vänner som fiender erkänner det övertag som
välfyllda kassakistor ger. Många som söker ära
börjar med att söka malm och ber Kousor om favörer.
Att plundra en stad eller en provins på dess skatter
kan liknas vid en stäppbrand eller skogsbrand.
Ytan föröds, det som redan är vunnet tas om hand
av nya händer. Att gå in i berg är annat. En
kallbrand som fräter jordens kropp. En styrka och
hetta som vulkanens kunde behövas. Ty
gruv-brytaren måste in i berg - först in, sedan ut.
Båda vändorna kräver vredens ohämmade kraft.
Blod och svett. Mer spott än tårar. Ty tårarna tar
snart slut för dem som förlossar Kousors
malmkroppar.
Kartago är Kousors gunstling, kan det heta.
Hamilkar Barkas var Kousors ögonsten, får man
höra.
Så är det med gudarna och således även med
Kousor: att kunskap strömmar till oss från dem.
En del kallar det för deras närvaro. En oväntad
dag gör sig guden angelägen. Människan erfar att
något heligt står på genom tecken och hon
skärper sin uppmärksamhet. Snart fattar hon något,
sedan mer. Då gäller att bli lyhörd och
skarpsinnig, ödmjuk och villig. Allt som gör sig
närvarande ger kunskap alltefter sin art. Gudarna lyfter
en flik av det förborgade. De befaller. Från och
med nu gäller det att lyda.
Så skedde i all anspråkslöshet med skrivaren:
att Kousor gav sig tillkänna. Under livets gång
kan en viss gud träda oss särskilt nära för en tid.
Vi erfar hur ett intresse hos oss väcks och hur det
växer, hur det övergår från nyfikenhet till
vetgirighet. Till sist är vi redo att riktigt bemöda
oss för att tränga in i det område den angelägne
guden behärskar. Vi står inte ut med att veta
blott endels. Kunskapen har efter hand tilltagit,
insikten slipats, viljan att komma under närgången
lära skärpts. Nå, i detta fall blott i ringa mån, som
det höves en skrivare. Därför beslöts att ett besök
måste bli av, om än kort, en konfrontation, om än
flyktig, en passage, om än genom utanverken. Hur
sårande för vår känsla, hur tyngande för vår
värdighet det än kan bli nödgar oss den kunskap som
strömmar från guden att vi bryter upp och går
dit där han härskar i sin egenart. Vi får ingen ro
förrän vi gör så.
Alltså till gruvorna, till Sierra Morena, till De
svarta bergen. Först ett enkelt påpekande. Ett ord
har här använts med stor urskiljning. Ordet jag.
Jag som skriver. Jag som är född kartag. Nu och
i det följande kommer det undertryckta ordet till
synes gång på gång, jag som gömmer mig i verb
och adjektiv och länkar varje sats och mening.
Anledningen är enkel. Gruvornas gud - Kousor
själv - har satt det som villkor både för
nedstigandet och för uppstigandet. Den som vill besöka
trålarnas by, den som vill ner i underjordens
gångar har att svara för sig själv och endast för
sig själv. Här duger det inte att komma med det
uppsvullna ”vi” eller med det urblekta ”man”.
Inget undflyende ”det lär”, ”det berättas”, ”det
ryktas” kan längre godtagas. Bara jag och vad jag
ensam erfar gäller.
Alltså lägger jag av mig rollen som skrivare här
utanför. Får se vad jag har att säga när skrivaren
och jag åter möts. Säga, skriver jag som saknar
tunga - ty jag tänkte så, likt blinda som använder
synord fastän de ingenting ser.
Jag vill ner i källaren och in i berget varur
slavarbetarna som levande verktyg och maskiner
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
