Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnel Ahlin: Kousor, gruvornas gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kousor, gruvornas gud
framtar stenen. Den metalliska stenen. Den
grundsten vi andra bygger tillvaron på, Hannibal såväl
som Barkinemas ringa skrivare, människor nära
och fjärran, alla dödliga ovan jordskorpan.
Hå så vackert gruvslavama är avbildade på en
gammal korintisk terrakottaplatta! Skönare
kroppar såg man väl knappt vid de istmiska spelen.
Svällande elastiska muskler, svikt i knän och
stöt-kraft i höfter, axlamas svingstyrka - allt som styr
släggans tyngd är fullkomligt och skönt i sin
ungdomliga nakenhet. Inte en skråma på huden, inte
en blessyr, inte ett trasigt verktyg, inte ett
hotfullt malmhäng! Allt på plattan andas hälsa och
frisk iver. Till och med vattenamforans lena
rund-ning där den hänger från det bjälkstödda taket i
brottet är utsökt.
Barkinemas första mål på iberisk mark var att
försäkra sig om silvergruvorna i Sierra Morena.
På utgången av den affären hängde allt. De svarta
bergen kunde ge eller ta Kartagos liv. Alltså:
Kousor. Guden var gunstig den gången. Men vi
är inte de enda utvalda. Atenarna hämtar på
enahanda villkor sitt silver ur Laurion, Ptoleméerna
sitt guld ur egyptiska öknen. Andra tar annat
annanstans. Villkoren är desamma.
Här ser jag ett hål i berget. Jag träder in. Nu
går jag nerför de första trappstegen som är
inhuggna i själva klippan. Är det verkligen luft
som slår emot mig? Inte den luft jag känner. Det
här är något annat. Något mitt emellan luft och
vatten. Ett fluidum som attackerar den som måste
andas det. Grottans, gruvans, underjordens vrånga
vara till alla som har lungor. Genast tar jag mindre
djupa andetag. Efter en stund andas jag knappt
alls. Det är som om en kniptång arbetar i min
strupe. Jag vill inte ta emot det jag måste släppa
in i och med att bröstkorgen hävs. Kan verkligen
någon vänja sig vid detta som trots allt bör kallas
luft?
Som jag upphör att andas upphör jag att se.
Jag undrar redan: på vad vilar din civilisation, din
fina kultur - den må vara påver eller överflödande
rik? På vilken gruva vilken underjord på vilken
undervegetation när du dig? Tänk efter själv!
Själv anser jag att skrivkonsten är det yppersta
människan har presterat. Koncis eller prunkande,
knapp eller pompös som ett festspel, det skrivna
är alltid sig självt; för det varthän du kan,
detsamma står att läsa varhelst du befinner dig i
världen, och du som är mig en främling kan läsa
detsamma som min nära vän.
Här är jag. Redan inuti gruvan.
Jag går dröjande nerför de trettionde och
fyr
tionde trappstegen inhuggna i bergets insida.
Redan saknar jag himlen, alla gudars och stjärnors
luftiga boning. Dock inte Kousors. Gruvornas
gud bor under jorden. Han vakar girigt över sin
ofantliga rikedom. Inte över slavarna som utför
slitet att ge malmkropparna hanterligt skick för
oss människor. Slavarna vakar över varandra så
gott de kan inför möjligheten av en beta bröd.
Betan är lockelsen i deras värld, som moroten för
åsnan och den ädla metallen för de redan rika. Då
och då faller det guden Kousor in att lämna ifrån
sig något litet extra. Ingen vet varför det sker,
bara när det sker. Han ger sig tillkänna av
oberäkneliga grunder. Kanske för att bli känd och
dyrkad ännu något mer, kanske för att hans
berömmelse har avtagit och han nu vill skapa
jämvikt. Så bjuder han ut någon eller några av sina
avlade malmkroppar alltid gömda i de
motstridigaste av kved och med den nyckfullaste växt
i det hårda moderlivet. Underligt går det till. Men
Kousor tecknar sina tecken och leder ibland rätt.
Därför och endast därför har han fått sin heliga
kulle strax ovanför Cartagena vid sidan av Ba’al
Hammons.
Här är jag. På väg ner. Ner mot en ortsula.
Som en termitstack kluven itu, det är det jag
ser eller tror mig se - inuti mig där en bild börjar
samlas för att fånga helheten och göra mig van
vid den och det som väntar mig vid nästa steg.
Framför mina ögon har jag hittills bara sett
flackande dager, små flämtande ljus, ett hål i taget.
Nu upphör de inhuggna trappstegen. Jag trevar
försiktigt med fotsulorna. Jag måste vända mig
om och fortsätta nedstigandet på det sätt som gör
att man häftigt önskar sig ögon i nacken. Här
hänger stegar ner mot djupen. Jag dröjer för att
vänja mina ögon. Inte vid vad jag ser eller
kommer att få se utan vid den dåliga belysningen. Ett
sänkande steg i sänder. Stadiga grepp efter grepp
med händerna. Alla delar av min kropp måste
komma lagom till. Stegarna är av trä. De är hala
av väta. Doften av mögel och förruttnelse sticker
fränt i näsan. Vågar jag tynga på? Jag tynger på
försök, därefter på allvar. Steg för steg kommer
jag neråt mot någon av ortsulorna.
När dagbrotten är uttömda, om det nu finns
några sådana, följer man det metalliska silvrets
vindlande vägar allt djupare in i berget. Ibland
försöker man sig på ett genhugg. Men en ortstig
kan gå vill och man får hugga och hugga i det
som bara är berg, genväg blir senväg. Går det illa,
drar Kousor fattigberg framför de malmförande
ådrorna, då kan det hända att piskbeväpnade
slav
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
