Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kai Henmark: De nyfödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De nyfödda
då på locket i alla fall och skulle hivan ner i
gropen. Men han ville inte. Lådan hade blivit så tung
att vi knappt förmådde lyftan... Vi tog i lite
extra, visst gick det men något med repen trassla
till sej så kistan kom på sned, locket hoppa av och
där låg han på nytt. Blicken öppen och varm,
liksom kisande ... Och armarna hade slagit ut som
en blomma, där låg han med öppen famn. Jag har
aldrig varit så häpen.
Jonas far grymtade, och han som inte hette
Jonas meddelade:
- Men jag var inte alltid trädgårdsmästare,
ändå jobbade jag alltid med jorden. Så man kan
inte säja att jag smygtittat åt himlen som din
vaktmästare, nej bara jorden har jag sett till, det är
nedåt jag har tittat.
- Och vad har du sett? undrade Jonas.
- Jag har egentligen bara sett mirakel. Jag har
trängt mej så tätt inpå den osynliga makten i
jorden som möjligt. Jag har skymtat fantastiska ting.
- Vad menar du? När jag begrov folk var det
alltid i jorden, och den var svart och fuktig. Jag
tyckte aldrig om den.
- För mej låg det annorlunda till, fortsatte han
som inte hette Jonas. Jag såg det mörka bara som
en tavla, allt som ritades på henne blev vitt, lyste,
till sist såg man bara det vita, man trollbands av
det. När vi plöjde, när vi sådde, när vi planterade
så gjorde vi alltid någonting med jorden som
liksom förändrade henne, hon kunde plötsligt bli
varm och mjuk, och höll man henne i händerna
tätt intill sej så kunde man förnimma ett slags
ömhet. En lite sträv värme sipprade mellan fingrarna,
jag minns jag brukade rycka till när det skedde
första gången på våren, att jorden redan gjort
sej så varm... Och då jag verkligen lyfte henne
upp i famnen och mötte henne med ansikte och
mun kände jag mej överväldigad. Det var som
att möta livet i dess elementära form, jag nästan
rös av glädje, ja jag vart som ett bam på nytt, så
till mej att det kändes som kunde jag leva i tusen
år eller mera!
Hela tiden sitter där Jonas far - jag kallar
honom så - moltyst. Då och då suckar han
emellertid, men inåtvänt, utan nämnvärd åthäva. Ibland
får jag för mej att han är försänkt i en tyst men
obeveklig inre kamp. Just när jag tänker det
suckar han till med särskild häftighet, som träffad av
ett värj styng. Då han märker att jag betraktar
honom ler han mot mej, stillsamt och beslutsamt,
och jag erfar ett ofantligt lugn, ett ofantligt lugn.
Jag erfar det verkligen fastän Jonas fader
ingenting sagt mej och ingenting meddelat. Han sitter
där bara och myser mej rätt i ansiktet. Som om
ett sken kringvärvde honom. Det är alltihopa
mycket förvånande. Han släpper mej inte med
blicken. Tystnaden släpper han inte heller, sitt
grepp om den. Hans tigande har bara berikats
med ett leende.
Jag la plötsligt märke till att samtalet hade
avstannat, att också de båda andra teg, Jonas och
han som inte hette Jonas, liksom Jonas far teg och
jag teg. Samtidigt stirrade alla på varandra, som
inväntade de en replik från någon av de andra,
en replik som bara blivit hängande i luften mellan
dem. ’
- Har nån avlossat en replik? bröt jag
tystnaden.
Ingen svarade.
Ibland såg det ut som om någon ville säja något
men ingenting hördes. Jag vet inte om de teg, jag
menar om båda gjorde det. Men ingenting hördes,
det kan jag intyga. Det kändes som förtrollning.
Det varade några ögonblick.
Det varade bara några ögonblick.
- Nej, det har jag inte, svarade Jonas.
- Hör du något? undrade han som inte hette
Jonas.
- Jag hörde en fråga, jag tror det var en fråga.
Fast någon roll spelar det ju inte för det var en så
enkel fråga. Vadsomhelst är bästa svaret,
vadsom-helst.
Men om frågan är alltför enkel, blir inte svaren
desto svårare? Eller växer inte frågan till sej om
svaren starkt förenklas?
Nu föll Jonas in:
- Man begraver alltid frågorna och svaren
tillsammans. De är som två slitstarka makar, guppar
ihop in i det sista, lämnar varann ingen ro, fräter
på, suger, slickar, pippar varann tills ingenting
återstår. Bara mörkret. Kölden, fukten, ingenting
annat, ben som pinglar mot ben, jordens alla
skavsår, osynliga svarta. Det är ingenting.
- Och det är samtidigt allt. Allt som har varit.
Det var han som inte hette Jonas som avbröt.
- På slutet ser allt ut som ingenting. Ett kort
tag. För just som de idoga älskarna i jorden
fullbordar sitt sista famntag börjar livet krylla
omkring dem. Ett efter ett står upp, ben lägges till
ben och kött till kött, ord lägges till sång och
sång till ord, färg lägges till form och form till
färg. Och plötsligt finns inget annat än mirakel.
Livet sprudlar bland löv och lik. Det är alldeles
svinaktigt skönt! O denna ljuva vår! Vet du,
Jonas, den är oerhörd!
Nu skakar Jonas sitt huvud, ler svagt mens han
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
