Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kai Henmark: De nyfödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kai Henmark
De nyfödda
Det var Jonas och Jonas far eller kusin och den
som inte hette Jonas, en mindre man. Det var
första gången, jag minns inte säkert, i varje fall
var vi fyra och det var ingen som sa något.
Efteråt räknade jag upp mina minnen, och de
andra räknade upp sina, och det var ingenting
som stämde, de var alla olika. Jonas först, han
hade varit gravläggare, han hade begravt folk, det
hade inte varit särskilt roligt, de hade alla pulats
ner på samma vis så yrket hade bjudit på ringa
omväxling. Efteråt serverades egen medförd
macka i en liten arbetsvagn, simpel, och så pilsner,
wårby oftast men ibland pripps och fyra eller
fem gånger gränges, delikatessen, men solvarma,
oftast solvarma, mackorna blöta, en själv blöt av
svett och tynge, det tynge som kommer av släp.
Man strök sej om hakan, om skrevet eller om
nacken, inte gjorde det skillnad, hela kroppen var ett
arsle.
- Jag har en gång begravt en skogvaktare som
skilde sej från alla därför att han samsades med
träna däromkring, slöt sej till dem, de doftade
lika, stank kåda rent förbannat, och rötterna vek
undan för honom när vi peta ner honom, och det
susa liksom ur den och skogen omkring den susa
tillbaka så att vi alla log inåt det som finns inuti,
log osynligt alltså av en sån där inre glädje, och
det var suset och kådan som gav oss den glädjen,
man begriper ju inte rubbet, man begriper en
liten del, och den där lilla delen den bara anar
man, och så sjunger man lite granna, nynnar, för
att gömma sej, så glädjen måste ta den vägen. Det
var min roligaste begravning.
Jonas far eller kusin eller vad det var knådade
sina mustascher samt yttrade:
- Jag tiger. Det man har inuti ska man vakta
och inte släppa ifrån sej. Jag tiger.
Och det gjorde han faktiskt. Ingen visste vad
han var för en. Eller vad han hette, det visste
ingen heller. Och Jonas visste det nog inte själv.
Hade då farsan aldrig presenterat sej? Och svaret
är: Nej! Fäder presenterar sej aldrig.
Jonas säjer:
- Jag har ju mina skäl, säjer han, jag menar jag
misstänker, på goda grunder skulle jag säja
misstänker jag att han verkligen är far min. Så länge
jag kan minnas har han funnits i grannskapet, tytt
sej till mej från tid till annan, proklamerat
tigandet som en dygd samt praktiserat den, han är en
fantastisk tigare! Det är nästan som det fanns en
kvalité i det, en ovanlig kvalité, ja som om det
förmedlade ett slags ömhet. Jag tror han närapå
menar att tigandet är en kärlek, och då han talar
tycker han sej förlora den.
Nu ingrep den som inte hette Jonas och vars
namn var oss lika obekant som Jonas faders (om
detta var vad han var). Han som inte hette Jonas
berättar att han mest varit trädgårdsmästare, fastän
ofta någonting annat som han sa.
- Du Jonas sänker de döda ner i jorden, jag
lockar upp det levande ur samma jord. På så vis
är vi varanns motsatser och förutsättningar. Utan
dina döda skulle inte mina blommor leva. Utan det
liv jag lockar ur jorden skulle du snart ingenting
längre ha att begrava, allt skulle stanna av. Så jag
tycker du skulle vara lycklig med dina döda, lika
lycklig som jag med mina levande. Utan dej skulle
förresten mina inte lysa som de gör, så intensivt
och så frenetiskt, nej jag tror inte livet skulle
synas på samma sätt.
- Det finns så mycket som inte syns, tilläde
han betydelsefullt.
Och rappt, mycket rappt, föll Jonas in:
- Men känns! För det gör det. Man vet att det
finns, men man ser det inte. Man kan föreställa
sej det, det kan man. En gång, det var en
vaktmästare på fabriken, kom i sin lilla låda, och vi
fattade om honom, han var så lätt, så lätt, vägde
väl nästan ingenting. Kanhända hade någon annan
tagit honom så lådan var tom, men när vi
försiktigt gläntade på locket, ja så låg han där förstås,
mycket prydligt, med en ros i knapphålet,
händerna knäppta men ögonen vidöppna, ja vi blev
så häpna att vi först inte visste ... Men vi tyckte
vi borde sluta dem och det gjorde vi, och vände
oss om efter locket och skulle sätta på det igen,
ja då ligger han där återigen, med något
barna-fromt i blicken stirrande rätt upp... så satte vi
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
