Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Matts Rying: Eftermiddag med Saarikoski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matts Rying
Eftermiddag med Saarikoski
jag måste samla krafter,
jag har en lång resa framför mig,
många situationer jag inte anat mig till i förväg
och se, jag är på modigt humör
då jag inte har några anspråk
omnia mea mecum: Herakleitos, Catullus, Dante,
block, gravstenar
på vilka man skrivit text och byggt vägar,
hur vi ska gå men inte går,
vad man säger om mig
är inte sant vad mig beträffar.
Pentti Saarikoski är en liten, till det yttre lugn
man, mumlar milt brummande på långsamt
sökande svenska. Han är mörkhårig, ögonen är
bruna, sorgsna, djurskygga.
Han är något av en nutida Rimbaud i finländsk
litteratur, tidigare dess litterära underbarn,
fortfarande dess enfant terrible, en poet och prosaist
av självsvåldig begåvning och absolut egenart,
irriterande och chockerande med sin rabulism och
radikalism, sitt öppet bekända supande, sina många
äktenskap, sin ohöljda exhibitionism, alla sina
skandaler vid mer eller mindre opassande tillfällen.
Tjugoettårig gav han ut sina första två
diktsamlingar, symbolistisk lyrik av brådmoget avancerad
karaktär. Senare fick hans dikt en politiskt
radikal inriktning, och i sin journalistik framträdde
han som marxistiskt färgad samhällskritiker och
-satiriker. Vid valet 1966 var han ytterst nära att
bli invald i den finländska riksdagen som
representant för kommunisterna.
På senare år har hans dikt åter blivit mindre
direkt samhällsinriktad och mer subjektiv,
central-lyrisk och formellt experimentell - av skäl som
framgår av vårt samtal.
Saarikoski har sagt att det förefaller honom
omöjligt att uppfatta världen på annat sätt än som
situationer. Läser man till exempel de tre
närbesläktade böckerna ”Brev till min hustru” och
”Tiden i Prag”, dagboksromanerna skrivna i
Dublin respektive Prag, och den långa lyriska
sviten ”Jag blickar ut över huvudet på Stalin”,
som har både Island och Finland som miljö - läser
man dem upplever man också att det är så han
uppfattar världen och sig själv i världen: i
situationer, i punktupplevelser som han gör naket
självutlämnande anteckningar om - mänskor han
träffar, gator och krogar och hotellrum, väder och
spritdrickande, politik och erotik, förbittring och
kärlek, ensamhet och gemenskapslängtan,
förnedring och en paradoxal friskhet. Det är Pentti
Saarikoskis privata värld vi förs in i, var han än
befinner sig; och det är på samma gång vår, alla
mänskors värld.
Nu var det januari 1972; inte utan undran och
tvekan for jag genom Helsingfors till hans hem.
Men där satt han skygg vid ett stillsamt glas öl.
Vi vänj de oss en stund vid varandra, och när så
samtalet närmade sig väsentligheter fylldes
våningen plötsligt av folk. Där kom Jens Hildén,
hans svenske översättare, och Lassi Sinkkonen,
berättaren som bland annat skrivit den starka
”proletärromanen” ”Solveigs sång”, och Gun Qvarzell,
Författarcentrums dynamo. Och hustru Tuula
kom hem med den späda dottern, flickebarnet
Anna Livia - den Joyce-beläste lär känna igen
namnet, fattas bara Plurabelle.
Och flaskor och glas kom på bordet, och
munterheten steg, och Saarikoski mumlade till mig:
- Nå så kom! och försedda med något litet öl och
rosévin stängde vi in oss i hans arbetsrum.
Och först pratade vi om alla historierna
omkring honom, om myten Pentti Saarikoski - är det
inte fara för att den skymmer bort författaren
Pentti Saarikoski, det han skriver, det han vill säga
med sina böcker?
Han log skyggt och lite trött.
- Det är en fråga som jag har hört tusentals
gånger. Jag är inte psykolog, det är inte mitt jobb
att försöka reda ut varför jag gjorde en myt om
mig själv, varför jag försökte göra mig berömd.
Men jag tror nu inte att den här berömdheten är
någon fara för mitt författarskap. Jag skriver vad
jag skriver, och att vara författare och skriva är en
process som inte har med myten att göra. Det
där är två olika poler i mitt liv: kändisen Pentti
Saarikoski och författaren Pentti Saarikoski.
För
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
