Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ut i 80-talet — sju författare ser framåt
- Carl-Göran Ekerwald: Andarna vaknar, det är en lust att skriva
- Lars Gustafsson: Sjuttiotalet har gått ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döva ledan med. Kvalitet existerade inte. Allt var
lika bra eller lika dåligt eftersom ju allt var mer
eller mindre likgiltigt.
Men befinner sig samhället i kris, då vill folk ta
boken på allvar. Pekpinnar och agitation duger inte
— för det är Stor-Klas fasoner, nämligen att diktera
och domdera. Boken ska helst vara en spegel vari
läsaren i all stillhet kan återfinna sitt eget tänkande
uppförstorat och tydliggjort. Så fungerar
klassikerna. Och de får på nytt aktualitet. Varvid även
det svenska blir återupptäckt — inte som någon
gammal grogg- och gluntnationalism men som en
vitaliserande kraft.
Och det nya, moderna, måste få ett bestämt
eftertryck för att vid den jämförelsen komma till sin
rätt.
Lars Gustafsson
Sjuttiotalet har gått ut
”Sextiotalet hade gått ut.”
Det var det omkväde, den berättarformel (lånad
naturligtvis från August Strindbergs
Tjänstekvinnans Son, där det lika envist heter ”Fyrtiotalet hade
gått ut”) som fick besvärja fram de första kapitlen
av romanen Herr Gustafsson själv — och därmed det
som skulle bli Sprickorna i muren. Tidsvända.
Synliggörande av något nyss osynligt, avklädning,
demaskering.
De fem romanerna — jag visste ännu inte då att
det skulle bli så många som fem — utgick från en
upplevelse av en tid som hade kommit till sitt slut,
illusioner som inte längre kunde upprätthållas.
Väsentlig, åtminstone genom de fyra första
volymerna, var den av många kritiker omtalade idéen
om ”den offentliga lögnen”, dvs den alltmera
tilltagande upplevelsen av att leva i ett samhälle som
hela tiden säger sig göra vissa saker, men i själva
verket gör helt andra. Och naturligtvis, de
djupverkningar in i det undermedvetna, den
”schizofreni” som vår natur förstår att utveckla som ett
av sina försvarsmedel mot ett samhälle som inte
längre förmår utveckla ett inre sammanhang. Men
lika väsentlig var upplevelsen av tid som förgår,
händelsernas ström som förändrar oss, men som
också själv hela tiden på ett överraskande och ofta
skrämmande sätt förändrar utseende alltefter som
vi själva förändras.
Denna hemlighetsfulla, ibland hotfulla, ibland
befriande ”music of time”, som en gång Anthony
Powell kallade den, var kanske till sist vad som
gav mig svalka, andrum nog att skriva dessa
romaner som annars hade riskerat att drunkna i lidelser,
av vilka de flesta var destruktiva. I den meningen
nämligen att de snarare var inriktade på att tala
om vad saker inte var, vilka kvaliteter som livet
inte har, vart förhoppningar inte kan riktas.
Kort sagt, mycket i dessa fem romaner måste med
nödvändighet ha en nedbrytande karaktär, och det
enda tröstande man kan säga om det är att det finns
nedbrytningsprocesser som i organisk mening
samtidigt är tillväxtprocesser.
Min upplevelse av sjuttiotalet, detta sjuttiotal om
vilket vi nu också skall börja säga att det har ”gått
ut”, var att samtidigt som den allmänna
utvecklingen handlade om förhoppningar som måste
uppges och måste uppges med bestämdhet (t ex den
marxistiska), om alternativ som snävades in och
blev trängre (t ex handlingsalternativet Sverige),
om en tilltagande känsla av att leva i en mörknande
tid, samtidigt med allt detta kände jag själv en
paradoxalt tilltagande frihet och tillförsikt, som
kulminerade i den sista av böckerna, En Biodlares
död, där jag till sist vågade ställa den slutgiltiga
frågan: Kan den mänskliga existensen i och för sig
ha något värde?
Jag vill försöka undvika det misstag som vissa
kritiker, säkert alltför generaliserande och orättvist,
brukar anklaga trettiotalets stora proletärförfattare
för: nämligen att förväxla sin egen sociala frigörelse
med sin klass sociala frigörelse. Jag vill alltså
undvika att förväxla min med åren tilltagande känsla
av filosofisk frihet, nya sammanhang, nya
människobilder, med tidssituationen. I min senaste bok
I Mikroskopet är människobilden snarare kristen än
humanistisk, vilket jag misstänker vållade en del
svårigheter hos några av mina kritiker, kristen
nämligen i sin brist på ursäktande konstruktioner, det
finns en förtappelse, det finns faktiskt människor
som vill oss illa, precis som det faktiskt finns
människor som vill oss väl. Därmed inte sagt att jag har
blivit kristen, enbart att jag äntligen börjar fatta
(jag har tyvärr alltid haft svårt för att fatta) de
grundläggande begreppsliga förutsättningarna i den
civilisation jag tillhör, den judeo-kristna.
Tiden mörknar, förlamningen, känslan av att
egentligen ingen ansträngning leder till vad vi
hoppades är den dominerande känslan också i det
samhälle där vi svenskar lever. Och parallellt växer
naturligtvis vår upplevelse av hotfull fundamental
osäkerhet i våra moraliska och metafysiska begrepp
ifatt oss.
Det moderna industrisamhället lever, säger en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0010.html
