Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ut i 80-talet — sju författare ser framåt
- Sigrid Combüchen: En improvisation ut ur slentrianen
- Carl-Göran Ekerwald: Andarna vaknar, det är en lust att skriva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt varje ämne. Men kanske bör författaren i en
mycket massmedial period undvika att skildra just
”ämnen” och i stället söka sig till ”teman”.
Skillnaden mellan de båda har blivit diskuterad inom
de flesta konstformer, kanske främst ifråga om den
nu nästan utdöda dokumentärfilmen. Ett ämne är
något gripbart som man kan disponera, ett komplex
som man värderar och beskriver ur någon synvinkel
täckande.
Temat kräver också värderingar, men ställer inga
krav på uppdelning i huvud- och bifrågor, på
vedertagen kronologi och logik. Ett tema strävar efter
fullständighet inte i bemärkelsen täckande — utan
genom en avståndbedömning som försöker förstå
den rätta storleken på det mycket avlägsna, och det
som är nära. Ett sådant — kanske mera behärskat —
seende kan bara uttryckas med ett språk som man
använder, aldrig i språkliga schabloner som tar
berättelsen i besittning. Ett tema är stort och så fullt
av fenomen, ämnen, liv — och tidigare berättelser —
att konstnären måste upphöja en massa av
upprepningar till en mycket förtätad beskrivning — något
abstrakt.
Inom den svenska prosan är man inte särskilt
svag för det abstrakta: det är svårt. Det angår inte
folk. Med sådana omdömen beskriver man en
parodi på det abstrakta. I själva verket rör det sig om
en improvisation ut ur slentrianen som — när den
lyckas — förändrar språket och sätt att tänka. Musik,
bild och idrott fortlever och utvecklas på detta sätt:
genom att upphöja en massa av rutin till
improvisation. Talspråket gör faktiskt samma sak. Men
skriftspråket är fegt.
Carl-Göran Ekerwald
Andarna vaknar, det är en
lust att skriva
Stor-Klas bygger dårarnas paradis. Och den som
inte trivs i det paradiset får lov att anpassa sig.
Blå betong är prima betong, säger Stor-Klas — de
som bor i husen får anpassa sig till giftgasen eller
vädra.
P-piller är en välsignelse, säger Stor-Klas — att
somliga som äter dem faller döda ner på golvet, det
får folk vänja sig vid.
Bly i bensin är bra för bilen — att barn som leker
i bilavgaserna tar skada det är en helt annan fråga.
För resten vänjer de sig.
Fluor i dricksvattnet påstås ge upphov till cancer
— men det är ju inte därför vi satsar på fluor, säger
Stor-Klas... ens bästa avsikter ska då alltid vrängas
och vridas.
Och så gick han hem och slog ihjäl sin farmor.
Han skulle sälja henne för en skäppa pengar. Men
när apotekaren fick höra det, talade han om för
honom hur förskräckligt illa han hade gjort och att
han var en dålig människa och att han borde
straffas. — Men Stor-Klas skrattade och sa att han aldrig
hört på maken... att tjäna pengar kunde väl aldrig
vara straffbart!
När vi nu går in i 80-talet — eller borde vi säga ut
i 80-talet, ut i snålblåsten — då är Stor-Klas
plötsligt i knipa. Folk vill inte längre anpassa sig. Den
tillväxt- och bekvämlighetsideologi som propagerats
hela efterkrigstiden, den går inte hem längre. Den
ideologin ter sig bara som ett bortskämt och
brutaliserat barns febriga önskedrömmar.
Vad Stor-Klas kallar välfärd, det kallar folk
ofärd. Spänningarna växer.
Gramsci, puckelryggen från Sardinien som satte
skräck i Mussolini, sa en gång att Sverige var
apatiskt — ”Svezia è apatica”.
Det stämmer inte längre. Håglösheten börjar
släppa taget. Misstron mot experter, politiker,
byråkrati och monopolkapital väcker en självtillit hos
medborgarna oavsett klasstillhörighet. De ställer
frågor, undersöker, ”gräver där de står” (och hittar
ibland Stor-Klas nergrävda gifttunnor), tar
ställning, handlar. De utgår från insikten att varje
människas egen frihetsrörelse har sin början och sitt slut
inom henne själv — ”du är själv ditt livs alpha et
omega”, för att än en gång citera Gramsci vars
tänkesätt ofta tycks direkt riktade till vår tid (hans
Brev från fängelset, som jag har översatt, utkommer
på svenska 1980).
Det är på sätt och vis 60-talets studentrörelse som
kommer tillbaka fast nu på en bredare bas. Den
framgångsrika Sölvbackaaktionen t ex leddes och
genomfördes av småbrukarfamiljer i Härjedalen.
Medelåldern var över femti. Det är symptomatiskt
för många liknande aktioner.
Med andra ord: studierna blomstrar, andarna
vaknar, det är en lust att leva.
Och skriva. För detta är ingen dålig grogrund för
litteraturen.
Villkoren är förändrade. När samhället hade
bekvämlighet och onytta till ideal betraktades boken
på många håll som ett tidsfördriv, någonting att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0009.html
