Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ut i 80-talet — sju författare ser framåt
- Rita Tornborg: En utvidgad gerillakamp mot uppgivenheten
- Birgitta Trotzig: Själar, var och en på sin unika väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rita Tornborg
En utvidgad gerillakamp mot
uppgivenheten
Det finns ingen gränspåle mellan sjuttiotalet och
åttiotalet, ingen ridå som går upp för ett scenbyte.
Den första januari står vi där lika förvirrade, lika
illa till mods som dagen innan, dignade under
samma börda av på varandra staplade ”anti”. Se
här bara: antikärnkraft, antimanssamhälle,
antikommunism, antikapitalism, antiimperialism,
antikonsumtionssamhälle, antidatorisering,
antiparlamentarism, antifeminism, antibilism,
antiindividualism, antiintellektualism osv i all oändlighet. De
enda två ”anti” som aviserar ett positivt värde som
nästan alla tycks kunna ena sig om är antibiotika
och antikonceptionsmedel, vind- och solkraft de
enda begrepp som ännu inte utrustats med det
fatala prefixet. Är vi då ett uppgivet släkte, statt på
reträtt? Kan vi inte längre uttrycka våra sympatier
och önskningar på annat sätt än genom negationer?
Kommer det på åttiotalet överhuvudtaget att finnas
något vi kan säga ja till utan att först säga nej?
Kanske, kanske inte, det beror på vars och ens
förmåga att se längre än näsan räcker. För min
personliga del är jag inte alldeles utan hopp.
Låt mig här citera en viss herr Gelhard, doktor
och Studienrat, som år 1933 skrev följande
uppmuntrande rader i sin Nazionalsozialistische
Erzieung (min övers.): ”Intellektualismen är den
nationalsocialistiska världsåskådningens ärkefiende, dess
oförsonligaste motståndare som det är svårast att få
grepp om, — därom råder inget tvivel.” Där har vi
det, från en företrädare och bemyndigad talesman
för en totalitär rörelse. Generöst anvisar han oss ett
vapen mot hans eget och alla andra totalitära
tänkesätt. Det är bara att tacka och ta emot.
Enbart intellektualismen är förstås inte till fyllest
som vapen mot totalitära tendenser, — och med
totalitära tendenser avser jag alla försök att kväsa
och omyndigförklara individen, dessa må sen
komma från vilka håll som helst, från höger eller
vänster, uppifrån eller nerifrån — därför att alla större
grupper omgående skaffar sig ett väldisciplinerat,
väldresserat stall med egna intellektuella
advokater. Nej, intellektualism räcker inte, den måste
armeras med självständighet, rent ut sagt
individualism, också ett ord som jagar kalla kårar utefter
ryggraden på små och stora koryféer av alla kulörer.
Ingen kan betvivla att vi befinner oss i en
revolutionär våg som sopar bort den yttre
världsordningen. Denna våg började rulla långt innan
sjuttiotalet och kommer, som amen i kyrkan, att följa oss
in i nästa decennium, men jag anser inte att det är
ovillkorligt nödvändigt att krossa och revolutionera
också den inre ordningen, den ordning som skapas
av självständigt tänkande i trots mot livligt
propagerade och alltför dåligt underbyggda förslag till
lösningar av sociala och moraliska problem, av
mödosamt kunskapsinhämtande i trots mot
lättvindig dilettantism. Tendenser som gjort sig
gällande under det sista årtiondet, förakt för
intellektuella, glorifiering av gruppen och utbrott av
desperat våld, vilket bör tas för vad det är, symptom
på hat, kanske främst självhat, och inte som tecken
på vitalitet och dynamik, dessa tendenser kommer,
om de inte möter motstånd att driva oss i en
återvändsgränd, ett tillstånd av konstant vämjelse vid
oss själva, livet och världen och som jag ser saken,
leda till ökad privatisering, till ängslan och apati.
Hur skall vi då kunna uppbåda den energi som
behövs för att styra utvecklingen i önskad riktning
— mot ett uthärdligt samhälle?
Efter denna positionsbestämning återstår frågan:
vad har jag som författare och människa för
förväntningar och planer inför åttiotalet?
Förväntningarna är blygsamma: att leva. I planerna ingår
en fortsatt och utvidgad gerillaverksamhet mot
uppgivenheten. Man måste tro på något. Jag tror på
människans skapande förmåga. Alla vi som inte är
för godtrogna och alltför grundligt kvästa, alla vi
kan skapa.
Materien finns. Rättvisan och tankefriheten finns
inte, de skapas dagligen av envar. Låter vi inte
initiativet gå oss ur händerna, skall vi skapa
jämlikhet vad det lider. Det finns inga mänskliga
rättigheter, vi skapar dem. Gott och ont fanns inte förrän
vi hade definierat dem, arbetet är långt ifrån
avslutat. Vi äger makten att skapa och omskapa både
oss själva och världen. Detta tål att skrivas om.
Birgitta Trotzig
Själar, var och en på sin
unika väg
Varför ritade Lionardo krigsmaskiner? Varför?
Jeg ser egentligen inget annat tema i samtiden.
(Och säg inte att det inte är ett konkret tema också
här i vår lokalavdelning av världen — hör på Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 00:00:18 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1980-1/0012.html
