Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ut i 80-talet — sju författare ser framåt - Birgitta Trotzig: Själar, var och en på sin unika väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Werthén och SAF: just för oss är det tänkt att i en
sjunkande värld ska vi och vår rätt till bil och
kylskåp räddas in i framtiden av en exportindustri av
”avancerad elektronik”.)
Hur man än vänder sig, formell socialism eller ej,
löntagarfonder eller ej, är 80-talets slagfält fysiskt
och andligt redan på plats: kampen mellan vad
man grovt kan kalla humanism och fascism.
Maktspelet kring kärnkraften uttrycker den — inte för att
denna energiform skulle vara det onda i sig, men
därför att regeringar och bakom dem väldiga
industriella och militärindustriella maktkomplex bestämt
sig för att använda ovetande civilbefolkningar som
försöksdjur för ännu ofärdiga metoder, utsätta
omisstänksamma människor för fullkomligt
outforskade risker.
Humanism mot fascism. Det kan översättas med
det kantska imperativet att ingen människa får
användas som medel — ställt mot en livsuppfattning
där människor just precis inte ses som något annat
än möjliga medel (för nationens framtid, för
produktionen, för elitgruppens profit, ovs, allt oftast
förklätt till allt — men som medel, material).
Och det kan också översättas med uppfattningen
av varje mänsklig personlighet som en unik odelbar
enhet som föds med sina förutsättningar och sin
dynamik helt och hållet givna inom henne själv,
som föds med en unik personlig kallelse — ställd mot
den vulgärmekanistiska primitivt materialistiska
människouppfattning som är vid makten lika
mycket i västvärldens konkurrenskapitalistiska
samhällen och i östvärldens skensocialismer (där den
gamle Marx, den darwinpåverkade, definitivt slagit
ihjäl den unge, marxismen som en humanism). —
Uppfattningen av människan som själ, ett unikt
avtryck i det fysiska, en unik rörelse i materien — ställd
mot uppfattningen av henne som en utifrån
betingad, i mekaniskt definierbara egenskaper
isärtagbar enhet. (Ras; kön; nationstillhörighet;
klasstillhörighet.) Pavlovs hund i ena blocket,
betendeterapins skakande offer i det andra. I bägge önskar
man inget hellre än att kunna genetiskt testa barn
så att de så tidigt som möjligt kommer på
samhällsekonomiskt rätt plats i livet. Men humanismens och
antifascismens magna charta är alltjämt att ”här
är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här
är icke man eller kvinna”.
— Någon påpekar då att citatet obevekligen har
en fortsättning: ”men alla ären I ett i Kristus”. Och
jag tror också det är så. En möjlig humanism
förutsätter som sin yttersta grund visionen av varje
människa som Guds avbild — den förutsätter att
denna vision finns och fortsätter åtminstone
någonstans i världen, hos några människor. Utanför den
synen — eller åtminstone reflexer av den —
återvänder historien i blodiga regressioner till den rena
biologin, till de starkares utrensning av de svaga.
Till övermänniskan Lionardo vars inre är fyllt av
dödsmaskiner och mördardrömmar. De sista
månaderna av 1979, av det med osäkerhet slagna alltmer
förvirrade alltmer skräckslagna 70-talet, kom jag
att ägna åt Dostojevskij; och jag har utgått ur
denna läsning stärkt i övertygelsen att ”utan Gud är allt
tillåtet” — verkligen allt, det finns ingen gräns för
uppfinningarna.
Grunden för vad jag ser som en användbar
humanism, motvärde och motvärld till
avhumaniseringens, är alltså Ordets religion — som också
skyddar de mänskliga ordens, ordvävarnas,
meddelandevävarnas mystik och tradition.
Dostojevskij var ju som bekant en författare av
romaner som aldrig någonsin kan läsas som
rumsrena socialreportage — verkligen fiction,
sammandrömd, hejdlöst konstnärlig, hejdlöst mångtydig.
En förargelseklippa för den period av
tvångstankeaktigt förenklande idépuritianism vars upplösning i
allmän gråt är det arma sjuttiotalets slutsumma.
Min förhoppning för det svenska 80-talet — inför ett
förmodligen mycket hårdnande politiskt klimat — är
att Dostojevskij som aldrig förminskade
verklighetens och människans dimensioner blir en
vägvisare till en icke-hänsynstagande, icke-konformistisk
människosyn, en djup och slagtålig humanism som
kan uthärda i den mekanikens väldiga
omänsklighetsbunker vi bygger åt oss.
Jag vill med hjälp av orden försöka bearbeta
förstumningen och avhumaniseringen hos mig själv.
Jag vill försöka se människorna som själar, var och
en på sin unika väg.
Till sist ett fruktansvärt hälsosamt yttrande av
Mandelstam (Fjärde Prosan):
”Alla verk i världslitteraturen indelar jag i
tillåtna och sådana som är skrivna utan tillåtelse. De
första är skräp, de andra — rövad luft.”
(Enkäten fortsätter i nästa nummer med en andra del.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
