Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Delblanc. Stormhatten. Tre Strindbergsstudier; Olof Lagercrantz: August Strindberg, anmälda av Ulf Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
går inte att avfärda Strindbergs ovanliga öppenhet som
en myt.
Lagercrantz anser att Strindberg medvetet
manipulerade med sig själv, anlade ”varhärdar”, odlade
”baciller” - allt för att få material till sin dikt. Men han har
en tendens att glömma att Strindberg verkligen blev
infekterad på kuppen, att han själv drabbades av de
processer han satte igång. Han glömmer också att det långt
ifrån alltid var Strindberg som satte igång det hela.
Strindberg drabbades faktiskt av åtskilligt, alltifrån
oförskämda recensioner till åtal.
Även Infemokrisen avfärdar Lagercrantz som en myt.
Återigen menar han att Strindberg bara förbereder ett
nytt diktverk. Men även om Strindberg medvetet gick
Infemoupplevelsema till mötes - det var modernt att
vara ”galen” i 1890-talets ockulta Paris - så ledde hans
erfarenheter utan tvivel till en psykisk kris som starkt
förändrade honom. Strindberg är obestridligen en annan
efter Infernotiden: det muntra, kvicka, sprudlande och
infallsrika som fanns ännu i breven från år 1894
försvinner för alltid. Han blir sluten och allvarlig - också när
han är rolig som i Svarta fanor eller artiklarna under
Strindbergsfejden.
Lagercrantz överdriver över huvud taget det
kalkylerade och beräknande hos Strindberg. Man får bilden av
en skådespelare som väljer olika roller och sätter på sig
olika masker. Men i den mån Strindberg medvetet
experimenterade med ståndpunkter och livshållningar så
har experimenterandet karaktären av riskabla
upptäcktsfärder ut i det okända, intellektuella och känslomässiga
processer där Strindberg har modet att gå in i också de
mest inopportuna roller och attityder. Strindbergs
förmåga till inlevelse och engagemang är enastående, hans
känslighet och intellektuella vakenhet likaså. Undan för
undan prövar han tidens olika ideologier och
livshållningar allt efter som de dyker upp. Men det är inte
fråga om några lättvändiga kostymbyten eller
opportunistisk anpasslighet. Strindberg prövade varje roll,
varje åskådning till dess yttersta konsekvenser - och lät
åskådaren eller läsaren exakt uppleva hur det kändes att
vara sådan, tänka på det ena eller andra sättet. Först
sedan han avslöjat sprickorna i rollen övergav han den. I
det avseendet var han Kierkegaards lärjunge hela sitt liv.
Lagercrantz ser i första hand Strindberg som en tidlös
diktare, sysselsatt med de eviga livsfrågorna, öppen ”mot
de stora omedvetna kontinenterna, mot dödsrikena där
de föregående släktena lever kvar, mot mänsklighetens
samlade erfarenheter konserverade i myter och sagor”.
Det är i linje med hans statiska bild av Strindberg som
den medvetet kalkylerande diktaren, vilken endast
anlägger olika masker. Bakom de tidsmässigt betingade
kostymbytena finns frågeställningar som människor i alla
50
tider sysslat med.
Och visst är detta riktigt - till en del. Dessutom
eftersträvade ju Strindberg själv under vissa perioder
liksom sin symbolistiska samtid tidlöshet, särskilt i verk
som Till Damaskus och Ett drömspel. Men, men, men.
För mig är det ändå uppenbart att Strindbergs verk
angår oss som lever i samma kulturkrets bara hundra år
senare långt mera än vad de kan tänkas angå en jägare
under stenåldern, en inföding på Nya Guinea, en kines
eller en tibetan. Det är väl ändå inte den tidlösa minsta
gemensamma nämnaren, det lilla som t ex Medea och
gumman Flod har gemensamt (Lagercrantz kallar ett
kapitel för ”Madam Flod som Medea”) som gör
Strindbergs texter intressanta för oss.
Också Sven Delblanc avvisar i sin nyligen utgivna
samling Strindbergsuppsatser det historiska
betraktelsesättet. Han vill i stället söka ”symboler och strukturer”,
”litterära verkningsmedel innanför verkets ram”.
Uppsatserna härrör alla från 1960-talet. Redan den första,
där Delblanc tolkar I havsbandet som en ”allegori över
konstnären och hans roll”, visar emellertid hur svårt det
är att isolera Strindberg från sin samtid. Den
konstnärs-roll som Delblanc lyfter fram är ju starkt tidsbunden
-Delblanc säger själv att det handlar om Strindbergs
förhållande till nittitalisterna - och skulle ha varit
obegriplig bara för några hundra år sedan.
Ännu svårare blir det för Delblanc i nästa uppsats,
som handlar om ”kärlekens föda” - maten som motiv i
Strindbergs kammarspel. Delblancs grundtanke är
nämligen den att människor som inte ”upplevt fysisk hunger
som en levande realitet” egentligen inte fattar vad det
myckna talet om mat betyder i dessa verk.
Trots sina ”interna” paroller tvingas Delblanc alltså
införa både historisk-sociologiska synpunkter och
biografiska för att det hela ska bli verkligt intressant. Detta
sker också i den sista uppsatsen som handlar om Ett
drömspel. Själva valet av drömstrukturen sägs här vara
ett sätt att komma till rätta med skuldkänslorna
gentemot Harriet Bosse.
Uppsatserna är inte särskilt originella. Det är fråga
om rejäla textgenomgångar och konventionella metoder
och frågeställningar. Bäst är uppsatsen om Ett
drömspel, som utmynnar i påståendet att dramats storhet
ligger i spänningen mellan den intellektuella övertygelsen
om att lidandet är ”förlossningen och döden befriaren”
och de känslomässiga svårigheterna att acceptera detta.
Föga originellt men säkert riktigt. Som Lagercrantz
så grundligt visar ligger Strindbergs egenart bland annat
i att han - i likhet med Micawber - hade förmågan att
anlägga flera olika synpunkter samtidigt. Det var, som
Strindberg själv skrev, bara ”brackan” som inte var
mäktig mer än ”en känsla i taget”.
Ulf Boethius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
